Några veckor senare är hotet om nyval avblåst, regeringspartierna och alliansen har ingått en deal de själva vill göra historisk genom att kalla ”decemberöverenskommelsen”. En viss förutsägbarhet är återställd men känslan av politisk cirkus dröjer sig kvar.
Politiken beskrivs ofta, metaforiskt, som ett spel. Utan tvekan har också det politiska livet, i synnerhet i ett proportionellt valsystem där sällan någon har ensam majoritet, drag av sällskapsspel. Men vad för slags spel? Vissa kallar det smutsigt, men det är inte hela sanningen. Rörligheten, det ständiga flödet av nya situationer där det enda givna är tillhörigheten till partigrupper och lojaliteten mot dessa, är något som utmärker demokratisk politik. Spelet kan inte överblickas, allt flyter, ingen sitter med facit i hand, ingen vinner på att följa reglerna, och flexibilitet är a och o.
Respekt når man genom resultat: Processen är inget, resultatet allt. Deltagarna måste ständigt känna varandra på pulsen, pressa varandra på information, läsa av och läsa mellan raderna; härigenom alstras den sociala energi som driver spelet framåt. I detta sociala flöde skapas och omskapas förutsättningarna för spelets fortsättning. Ständiga möten, kontakter och informationsutbyten är nödvändiga och lämnar i sin tur litet tid för reflexion och orientering i sakfrågor.
Demokratisk politik förutsätter därför, för att inte leda ett land i fördärvet, existensen av en väl fungerande administration och den kontinuitet som ett stabilt rättsväsendet utgör. Det är därför vi kan bevittna närapå sammanbrott i vissa av de nya demokratier där flerpartisystem införs, men där vare sig statsförvaltning eller rättsstat håller måttet.
Olika spel attraherar olika slags spelare. Schack kräver en logisk, matematisk förmåga. Sådana förmågor kommer man emellertid inte långt med i charader, där kroppsgestaltning och uppfinningsrikedom dominerar. Förmågorna i det politiska spelet kombinerar schack med charader; en viss grad av strategiskt, logiskt tänkande tillsammans med en uppfinningsrikedom och fantasi.
Den moderna politiken i dess yttersta form är dock främst ett komplext socialt handlingsspel som inte riktigt liknar något annat. De färdigheter som krävs är bland annat avsaknad av social skam, och en därmed förknippad mänsklig hänsynslöshet, som först tränas upp internt genom livet i partier och ungdomsförbund, för att sedan praktiseras på den politiska arena där ”teamen” möts och utmanar varandra. Det politiska spelet vilar på att kunna avläsa de sociala möjlighetsstrukturerna i varje situation och att handla utifrån det. Ett människans yttersta spel. Sui generis.