I “Duellen” en dryg vecka före valet den 9 september drabbade statsministerkandidaterna Stefan Löfven och Ulf Kristersson samman inför publik i en tv-studio. Med på plats fanns också en sjuksköterska, en polis och en lärare. Alla tre ställde de i grunden samma fråga till de båda kombattanterna: Hur ska det gå när allt färre väljer att utbilda sig till sjuksköterskor, poliser och lärare? Hur ska de som redan är i yrket fås att stanna kvar när villkoren blir allt mindre attraktiva?
Lärarbristen är påfallande, och många som undervisar har överhuvudtaget inte en lärarutbildning bakom sig – och kanske inte heller de kunskaper som krävs. Sjuksköterskorna, inte minst specialsjuksköterskor med avgörande betydelse för en patientsäker vård, protesterar mot arbetsgivare och landstingen och säger upp sig. Polisen tar in sökande med låga betyg och ibland dåliga förutsättningar för att alls fylla platserna; färre brott klaras upp, organisationen är dessutom ständigt i förändring och ifrågasatt.
Dessa är samhällsbärande verksamheter, och till listan kan läggas läkare, kopplade till liv och död, hälsa, trygghet och framtiden. Men några svar, annat än det till intet förpliktigande ”mer resurser”, gav inte Löfven och Kristersson. Trots att detta utan överdrift är en ödesfråga för Sverige.
Den brännande frågan är emellertid inte bara: Vad göra, utan också: Vad har hänt? Hur kommer det sig att Sverige, som en gång slog vakt om kunskap och starka yrkesutövare, som hade en bra skola, en högkvalitativ sjukvård och en polis som skyddade och beivrade brott, befinner sig på det sluttande planet? Problemen i dessa samhällsbärande sektorer formar en gemensam, inte enskild, bild. De måste därför förstås gemensamt, inte bara var för sig.
Under den socialdemokratiska eran utvecklades successivt en skepsis mot starka och självständiga yrkesgrupper, professioner kallade. Yrkesgrupper som tillerkändes frihet att styra sitt arbete, som uppbar stort ansvar, och som besatt unika kunskaper byggda på lång utbildning och erfarenhet. De utgjorde ett alternativt maktcentrum till den politiska makten, de var svårstyrda och måste därför tämjas och dräneras på sin makt.
När nutidens stora förvaltningsideologi, New Public Management, slog igenom på bred front under 1990-talet, laddades den svenska staten med ytterligare ett lager professionsskepsis. Dessa yrkesgrupper använde ett eget, professionellt grundat omdöme, för att bedöma kvalitet och vad som är ett gott utfört arbete. Etik, moral och omsorg om elever, patienter och brottsoffer gick före de standardiserade mått på effektivitet och produktivitet som nu infördes. Sedan dess har bland annat stora konsultfirmor i symbios med politiskt valda som vill ”styra upp” och ”effektivisera” förött dessa professionellt styrda miljöer och skapat ”system” som lett till de problem vi nu ser.
Offren är inte bara de som vill utöva sitt yrke väl – och som tvingas ge upp. Offren är vi alla.