Jag är en av dem som de senaste åren följt den brittiska EU-debatten med stort intresse och utifrån mina övertygelser förundrats över hur Storbritannien tycks skjuta sig i foten genom sitt EU-utträde.
När jag nu inlett en period som gästforskare vid engelskt universitet funderar jag över två saker. Det första är väldigt praktiskt, var det verkligen en god idé att flytta till Storbritannien med familj och barn i skolåldern när villkoren för landets utträde och relation till EU ännu är oklar? Det andra rör min arbetsplats: hur jag ska diskutera brexit med mina brittiska kollegor?
Även om jag är övertygad om att de flesta av mina kollegor i folkomröstningen 2016 tog ställning för att Storbritannien skulle förbli EU-medlem så kan det finnas de som röstade för utträde. Vem är jag som gäst i deras land att förklara att Storbritannien fattat ett dåligt beslut? Ska jag upprepa samma argument som de hört hundratals gånger?
En god föresats kan vara att tillföra diskussionen något som de inte hört tidigare. Ett spår vore att samtala om svenska erfarenheter av folkomröstningar om EU, 1994 och 2003, med överhängande risk att hamna i fällan att vi svenskar alltid anser att vi gör saker bäst. En lärdom är likväl att Sverige tjänat på att de stora partierna varit överens om att hålla folkomröstningarna och känt gemensamt ansvar att förvalta resultatet av omröstningarna.
I Storbritannien tycks folkomröstningen 2016 tillkommit för att lösa Torypartiets interna spänningar (vilket förvisso även var fallet för en del svenska partier) och mycket få ansträngningar har gjorts från Toryregeringen att nå samsyn med den brittiska oppositionen. I de svenska folkomröstningarna har alternativen varit klara, antingen behålla dåvarande relation till EU-projektet eller fördjupa samarbetet. I Storbritannien har det varit, och är fortfarande, oklart vad lämnaalternativet egentligen innebär. Storbritannien skulle tjäna på att regeringen talade sig samman med oppositionen.
Ett annat spår kommer från juridiken där – i vart fall utifrån en förenklad och kanske karikatyrmässig beskrivning - kontinentaleuropeiska jurister ofta analyserar frågor utifrån övergripande modeller och koncept, medan brittiska jurister oftare tycks ta ett snävare och mer ad hoc-mässigt perspektiv på aktuella problem och utmaningar.
Dessa två angreppssätt har sina respektive för- och nackdelar, enklare problem kan hanteras snabbare på det brittiska sättet, medan mer komplexa frågor och relationer kan behöva en övergripande tanke. Detta manifesteras även i Brexit-förhandlingarna. Britterna presenterar en meny av ad hoc-lösningar medan deras europeiska förhandlingspartner först vill bestämma sig för en övergripande modell. Vill Storbritannien ha det som Kanada eller Norge, i förhållande till EU, för att därefter diskutera detaljer? Jag får se hur dessa tankar tas emot.