Schrödingers katt är ett tankeexperiment inom kvantfysik som i sin – kanske felaktiga – populärbeskrivning beskrivs som att en katt både kan vara död och levande samtidigt. Det är först när katten utsätts för en observation som det kan fastställas om den är död eller levande.
Utredaren Anders Lidén har i egenskap av anställd på UD haft i uppdrag att utvärdera Sveriges kampanj för att erhålla en plats i FNs säkerhetsråd. Han har själv överlämnat vad han beskriver vara en 44-sidig rapport som mottagaren på utrikesdepartementet initialt förnekat att denne mottagit, endast ett 13-sidigt dokument med slutsatser fanns.
Den 44-sidiga rapporten tycktes existera samtidigt som den inte existerade. Numera medger utrikesdepartementet att det 44-sidiga dokumentet existerar men eftersom det är arbetsmaterial är det inte en upprättad handling och kan inte lämnas ut.
Debatten om huruvida Lidéns rapport existerar och huruvida utrikesdepartementet rubricerat dokumentet korrekt skymmer dock den större frågan: hur går det till när stater – däribland Sverige – söker inflytande och representation i internationella organisationer?
När den nu aktuella debatten tycks vara föremål för partipolitisk polarisering ska vi minnas att det var alliansregeringen som 2011 i budgetpropositionen angav att Sverige kandiderar till säkerhetsrådet för perioden 2017-2018. Den nuvarande rödgröna regeringen fullföljde denna ambition. Det rådde alltså enighet över blockgränserna om att Sverige skulle söka och kampanja för medlemskap i FN:s säkerhetsråd.
Tillsättning av uppdrag och platser i internationella organisationer sker genom kohandel. Vi kan tycka kohandel är olämpligt och oaptitligt men det är spelets regler. Av dessa regler följer att förhandlingar med andra stater om uppdrag och platser är hemliga, det är också spelets regler.
Möjligtvis kan oppositionen i det egna landet hållas underrättad, men det bygger på att oppositionen är med på att kohandel mellan stater är en del av spelets regler, respekterar sekretess och inte bedriver obefogat krypskytte.
Det innebär inte att Sveriges regering hade fria händer i kampanjen till FNs säkerhetsråd, men oppositionen bör ge regeringen ett visst manöverutrymme. Det är fullt tänkbart att Sveriges agerande i samband med placeringen av EU:s läkemedelsmyndighet (EMA) som också utsattes för kritik har samband med kampanjen till FN:s säkerhetsråd.
För utomstående kan detta vara svårt att begripa men lättare för de som har insyn. Internationell politik är inte alltid vacker, och både regeringen och oppositionen har ett ansvar för att säkra Sveriges intressen.
Mark Klamberg
Docent i folkrätt och fristående kolumnist i UNT