Redan när jag gick ut gymnasiet för snart 25 år sedan lade min skola ner utbildningen för blivande vvs-tekniker. Orsaken var enkel: ingen niondeklassare sökte linjen, trots att skulle vara närmast garanterade jobb efter tre år. Redan då var behovet av rörmokare stor. Samma sak med skolans industriprogram. Trots att eleverna tack vare ett samarbete med lokala arbetsgivare kunde vara säkra på en anställning efter avslutade studier, gapade många platser tomma.
Så har det fortsatt. Rapporten från Stockholms handelskammare i Uppsala län (UNT 22/2) om en framtida arbetskraftsbrist i Norduppland är ytterligare ett bevis på att alldeles för många under alldeles för lång tid har valt bort de yrkesförberedande gymnasieprogrammen. Svenskt Näringsliv menar att det om drygt tio år kommer att saknas 290 000 yrkesutbildade i Sverige. För Tierp och Östhammar handlar det enligt handelskammaren om att drygt 5000 personer kommer att saknas, om ingen förändring sker.
Kärnkraften, slutförvaret, flygbränsleproduktion och gruvdrift nämns som områden där det kommer att behövas arbetskraft. En del av yrkena kommer att kräva högskolekompetens, men också industriteknisk gymnasiekompetens lyfts fram. Det betonas att det är viktigt att göra de lokala yrkesförberedande gymnasieprogrammen mer attraktiva.
Det är förstås rätt – men också fel. Även om det går att locka fler ungdomar till de yrkesförberedande programmen framöver, kommer nog slagsidan åt de teoretiska att bestå. Det är helt enkelt mer attraktivt att välja något som, åtminstone i teorin, innebär att man håller alla dörrar öppna, att man inte redan vid sexton års ålder låser sig för ett helt arbetsliv av tidigare morgnar.
Vad som också måste till, såväl i Uppsala län som i resten av landet, är att göra det enklare för vuxna att byta yrkeskarriär – också när det handlar om praktiska utbildningar på gymnasienivå. Här lämnar tyvärr dagens yrkesvux mycket att önska. För den som vill omskola sig inom vård och omsorg finns många utbildningsplatser, men för andra praktiska yrken ser det sämre ut.
Svenskt Näringsliv har länge föreslagit att vuxenutbildningen i högre utsträckning måste utgå från arbetsmarknadens behov och att näringslivet ska få ett större inflytande över hur utbildningarna utformas. Det ligger någonting i dessa förslag. Det måste vara lättare att i vuxen ålder omskola sig till ett praktiskt yrke.
Visst går det att göra de lokala gymnasieutbildningarna mer attraktiva, men den som vill skaka fram 5000 anställda till Norduppland behöver nog sikta såväl på 16-åringarna som 36-åringarna.