Allt fler elever offras i den svenska skolan

I portalparagrafen i Skollagen, den fjärde, står att skolan ”ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära”. Vidare att ”i utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt.”

I alltför stor utsträckning har denna lag av utbildningspolitiker tolkats som att svaga elever ska få den hjälp de behöver för att nå kunskapsmålen. Oberoende av bakgrund, hemförhållanden och andra förutsättningar ska eleverna erbjudas tillräckligt med stöd för att nå klasskamraternas nivå.

Inför politiska val haglar löften om mer resurser till speciallärare eller ökad personaltäthet för att få mindre grupper. En stor del av de riktade statsbidragen, från riksdagen till de kommunala huvudmännen, har gått till att hjälpa lågpresterande skolor i utsatta områden. Allt detta kan vara rätt och riktigt i sig. Det är bara det att man glömmer ordet ”alla” i portalparagrafen, att man ska främja alla barns och elevers utveckling.

De första offren för det enögda fokuset på svaghet har varit de högpresterande eleverna. Dessa ”klarar sig ändå”, tänker kanske skolansvariga. I bästa fall gör de också det. Skolan blir till en lång meningslös väntan på större utmaningar. Ingen större skada skedd, kanske, om de har en meningsfull fritid med många intressen. Men skollagen uppfylls inte alls i de här fallen. Eleverna kommer verkligen inte att ”utvecklas så långt som möjligt”.

I värsta fall tillhör barnen gruppen särbegåvade. Dessa utgör cirka fem procent av eleverna, minst en i varje klass, och de kan reagera på olika sätt. Om de inte får stimulans kan de bli hyperaktiva och bråkiga, vilket i sin tur gör att de blandas ihop med elever med andra behov, som NPF-diagnoser. Om de inte får rätt hjälp finns risken att de blir hemmasittare och hamnar helt utanför utbildningssystemet.

Om enstaka skolpolitiker engagerar sig i särbegåvning är det ofta för att de har egna närstående som drabbats. Generellt drunknar dessa nog så viktiga insatser i stridsropen om hjälp till de svaga. 

Nästa offer kan bli helt vanliga elever från Nåntunaskolan, Vattholmaskolan eller Bergaskolan i Uppsala. Deras enda brott är att de har föräldrar med lite högre utbildning och lite bättre ekonomi än genomsnittet i kommunen. De börjar närma sig en slags miniminivå av undervisning där en stor del av resurserna går till klassrummet där de sitter.

UNT skriver om fördelningen av strukturbidrag i kommunen, att det skiljer 25 000 kronor per elev och år mellan skolorna som får maximalt och de som blir utan (10/1). Sedan tillkommer strukturstöd för nyanlända vilket gör att skolornas ersättningsnivåer glider isär ytterligare.

Återigen, problemet är inte att vissa skolor får mycket pengar per elev, det är oftast välbehövligt. Nej, problemet är att skolorna som ”ska klara sig ändå” ligger farligt nära gränsen för vad som kan betraktas som skolundervisning. Känsligheten för kostnadsökningar är stor, som med lokalerna i Uppsala just nu.

”Elever från akademikerhem är ju inte problemlösa”, konstaterar Nannaskolans rektor Henrik Ljungblom lakoniskt. Nej, de har trasiga hemförhållanden de också, diagnoser eller den nämnda särbegåvningen.

Eller så är de bara duktiga elever som gör sina läxor, med god hjälp hemifrån. Men de klarar sig inte ändå. De ska få all upptänklig hjälp för att bli allt de drömt om att bli. Lägre ambition än så för den mycket resursstarka svenska skolan borde vara otänkbart för varje skolpolitiker.