I portalparagrafen i Skollagen, den fjĂ€rde, stĂ„r att skolan âska frĂ€mja alla barns och elevers utveckling och lĂ€rande samt en livslĂ„ng lust att lĂ€raâ. Vidare att âi utbildningen ska hĂ€nsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans sĂ„ att de utvecklas sĂ„ lĂ„ngt som möjligt.â
I alltför stor utstrÀckning har denna lag av utbildningspolitiker tolkats som att svaga elever ska fÄ den hjÀlp de behöver för att nÄ kunskapsmÄlen. Oberoende av bakgrund, hemförhÄllanden och andra förutsÀttningar ska eleverna erbjudas tillrÀckligt med stöd för att nÄ klasskamraternas nivÄ.
Inför politiska val haglar löften om mer resurser till speciallĂ€rare eller ökad personaltĂ€thet för att fĂ„ mindre grupper. En stor del av de riktade statsbidragen, frĂ„n riksdagen till de kommunala huvudmĂ€nnen, har gĂ„tt till att hjĂ€lpa lĂ„gpresterande skolor i utsatta omrĂ„den. Allt detta kan vara rĂ€tt och riktigt i sig. Det Ă€r bara det att man glömmer ordet âallaâ i portalparagrafen, att man ska frĂ€mja alla barns och elevers utveckling.
De första offren för det enögda fokuset pĂ„ svaghet har varit de högpresterande eleverna. Dessa âklarar sig Ă€ndĂ„â, tĂ€nker kanske skolansvariga. I bĂ€sta fall gör de ocksĂ„ det. Skolan blir till en lĂ„ng meningslös vĂ€ntan pĂ„ större utmaningar. Ingen större skada skedd, kanske, om de har en meningsfull fritid med mĂ„nga intressen. Men skollagen uppfylls inte alls i de hĂ€r fallen. Eleverna kommer verkligen inte att âutvecklas sĂ„ lĂ„ngt som möjligtâ.
I vÀrsta fall tillhör barnen gruppen sÀrbegÄvade. Dessa utgör cirka fem procent av eleverna, minst en i varje klass, och de kan reagera pÄ olika sÀtt. Om de inte fÄr stimulans kan de bli hyperaktiva och brÄkiga, vilket i sin tur gör att de blandas ihop med elever med andra behov, som NPF-diagnoser. Om de inte fÄr rÀtt hjÀlp finns risken att de blir hemmasittare och hamnar helt utanför utbildningssystemet.
Om enstaka skolpolitiker engagerar sig i sÀrbegÄvning Àr det ofta för att de har egna nÀrstÄende som drabbats. Generellt drunknar dessa nog sÄ viktiga insatser i stridsropen om hjÀlp till de svaga.
NÀsta offer kan bli helt vanliga elever frÄn NÄntunaskolan, Vattholmaskolan eller Bergaskolan i Uppsala. Deras enda brott Àr att de har förÀldrar med lite högre utbildning och lite bÀttre ekonomi Àn genomsnittet i kommunen. De börjar nÀrma sig en slags miniminivÄ av undervisning dÀr en stor del av resurserna gÄr till klassrummet dÀr de sitter.
UNT skriver om fördelningen av strukturbidrag i kommunen, att det skiljer 25 000 kronor per elev och Är mellan skolorna som fÄr maximalt och de som blir utan (10/1). Sedan tillkommer strukturstöd för nyanlÀnda vilket gör att skolornas ersÀttningsnivÄer glider isÀr ytterligare.
Ă terigen, problemet Ă€r inte att vissa skolor fĂ„r mycket pengar per elev, det Ă€r oftast vĂ€lbehövligt. Nej, problemet Ă€r att skolorna som âska klara sig Ă€ndĂ„â ligger farligt nĂ€ra grĂ€nsen för vad som kan betraktas som skolundervisning. KĂ€nsligheten för kostnadsökningar Ă€r stor, som med lokalerna i Uppsala just nu.
âElever frĂ„n akademikerhem Ă€r ju inte problemlösaâ, konstaterar Nannaskolans rektor Henrik Ljungblom lakoniskt. Nej, de har trasiga hemförhĂ„llanden de ocksĂ„, diagnoser eller den nĂ€mnda sĂ€rbegĂ„vningen.
Eller sÄ Àr de bara duktiga elever som gör sina lÀxor, med god hjÀlp hemifrÄn. Men de klarar sig inte ÀndÄ. De ska fÄ all upptÀnklig hjÀlp för att bli allt de drömt om att bli. LÀgre ambition Àn sÄ för den mycket resursstarka svenska skolan borde vara otÀnkbart för varje skolpolitiker.