Idrott och politik hör intimt samman

I förra veckan höll den allsvenska fotbollsklubben Sirius från Uppsala årsmöte och då fattades beslut om att verka för en landslagsbojkott av fotbolls-VM i Qatar, samt att inte lägga träningsmatcher och träningsläger i länder som inte lever upp till mänskliga rättigheter. Styrelsen var emot förslaget som drevs igenom av medlemmarna. I en intervju med Sveriges radio säger klubbens ordförande Ulrika Moström Ågren att ”vi ser väl inte att vi kommer att kunna nå framgång".

Så är det kanske. Svenska fotbollsförbundet, sponsorer och enskilda spelare har investerat mycket tid, pengar och engagemang inför VM och det är knappast troligt att det kommer att backa till följd av Sirius ställningstagande. 

Men att Sirius medlemmar står upp och markerar mot det osunda i att stora idrottsmästerskap förläggs i odemokratiska länder som förtrycker sina medborgare är trots det föredömligt.

Qatar är en konstitutionell monarki där emiren har all makt. Sharia är den främsta källan till lagstiftning. Det hålls inga val, finns ingen yttrandefrihet och politiska partier är förbjudna. Kvinnor behandlas som andra klassens medborgare och de många gästarbetare som befolkar landet ses inte sällan som slavar. 

Att internationella organisationer som Fifa lägger stora mästerskap i diktaturer är en skam. Likaså att elitklubbar utan att tänka sig för det minsta skickar sina spelare på träningsläger till platser där kvinnor saknar rättigheter och homosexualitet är förbjudet.

När nationella organisationer som Svenska fotbollförbundet låtsas som att allt är frid och fröjd för att de när de är på plats och deltar i marknadsföringsfesten ”lyfter krav” på att migrantarbetarnas rättigheter måste respekteras, (den icke existerande) press- och yttrandefriheten måste värnas och att HBTQ-personers rättigheter blir det bara pinsamt.

Även om många försöker hävda vikten av att hålla isär sport och politik, finns det till syvende och sidst få saker som är så politiskt som idrotten. Särskilt idrott på internationell nivå. Det finns en särskild spänning i luften när Ryssland möter USA i OS-hockeyn. Stora turneringar och tävlingar som VM och OS handlar lika mycket om att bygga upp värd- och vinnarländernas varumärken som att lyfta fram det som att belöna idrottsinsatser.

Därför ska Sirius ha en eloge för att de vägrar delta i farsen och i stället markerar att de inte avser att i något sammanhang skicka sina spelare till länder till länder som saknar mänskliga rättigheter. Fler klubbar borde göra samma sak.