Juli månad är inte högsäsong för att tänka på kurslitteratur, inte ens i en studentstad som Uppsala. I år är det möjligen några fler än vanligt som tänker på den, för kurslitteraturens framtid är en mer brännande fråga än någonsin.
Läromedelsbranschen är i kris och de senaste två åren har försäljningen av kurslitteratur rasat med 40 procent. De stora förlagen har därför fått minska sin utgivning och omplacera eller rent av säga upp personal. Man kan med gott fog säga att tillväxten på kvalificerad akademisk litteratur på svenska är hotad.
Vad det beror på är svårt att säga. Representanter från läromedelsförlagen själva har tidigare lyft att de blivit utkonkurrerade av Myndigheten för tillgängliga medier – MTM. MTM har som en del i sitt uppdrag att tillgängliggöra kurslitteratur för studenter med särskilda behov, och här verkar det som att till exempel talböcker spridits även till andra studentgrupper. Det är kanske inte så konstigt, vi vet att kurslitteratur är oerhört dyrt och att studenters ekonomi är ansträngd.
Att användningen av anpassad kurslitteratur skulle utmålas som det stora problemet är dock orättvist. Det är oerhört viktigt att tillgängligheten verkligen fungerar i praktiken – studenter med behov av särskilt stöd ska självklart få det. Antalet studenter med till exempel dyslexi eller NPF-diagnos har dessutom ökat, vilket får ses som ett kvitto på att ett medvetet arbete med att bredda rekryteringen till universitet och högskolor lyckats väl.
Jag som själv är universitetslärare möter ofta dessa studenter och är glad att de allra flesta vittnar om att anpassningarna fungerar väl. Att de här studentgrupperna är viktiga och välkomna på universitetet kan inte nog understrykas.
Studenter, oavsett behov, är de som ska läsa kurslitteraturen. Kanske finns förklaringen till den minskade försäljningen av kurslitteratur i andra faktorer än i delningen av talböcker, om vi i stället höjer blicken.
Den faktiska undervisningstiden minskar, universitetsbiblioteken utarmas och många studenter har mycket begränsade ekonomiska resurser. Allt detta bidrar förstås till att färre köper kurslitteratur. Kanske är det alltså inte läromedelsbranschen som är i kris, utan universitetsvärlden.
Tillgången till god kurslitteratur på svenska, författad av forskare och universitetslärare, är en avgörande del för att studenter ska kunna tillgodogöra sig utbildningens innehåll, men även för forskningens tillväxt. Vi måste alltså alla slå vakt om universitetens grundläggande uppbyggnad och förutsättningar.