Det finns en kulturskatt med oändligt värde att frigöra

Det brukar sägas att teknik slår politik. Det ligger viss sanning i det. Teknik, och därmed den moderna kulturen, är ofta spjutspetsen vid sociala förändringar.

När plattformsekonomin växte fram i takt med nya taxi-, mat- och handelstjänster blixtbelystes välfärdssystemen. Vem var ansvarig för pensioner, arbetsgivaravgifter och försäkringar för gigjobbare? Ska kommuner verkligen ha monopol på att frakta bort möbler? Är skatterna på arbete rimliga?

AI står för samma sorts systemomvälvning. Riksantikvarieämbetet (RAÄ) har redan hittat fornlämningar med hjälp av tekniken, och ser möjligheten att finkamma hela landet efter okända kulturarv. Men hur hantera och strukturera all ny information? Även där kan AI bistå.

Redan nu finns den norsk-svenska databasen Digitalt Museum. Skalan i AI-verktyg gör att alla objekt i alla museers arkiv så småningom kan ses digitalt eller virtuellt – om politiken vill.

Digitala arkiv omintetgör bråk om gratis entré till statliga museer, och frigör samtidigt en kulturskatt med oändligt värde. Men det omdefinierar också syftet med att skapa utställningar och själva folkbildningsuppdraget.

Därtill sätter dagens pliktlagstiftning käppar i hjulen när fornlämningar upptäcks, exempelvis för anläggningen av konstgräsplanen i Gamla Uppsala liksom ny järnväg i Norrland. Med RAÄ:s inriktning kommer många fler markägare att påverkas. Samtidigt har arkeologer i Uppland tidigare gjort viktiga fynd vid byggena av E18 och E4.

Stora ekonomiska satsningar på infrastruktur har bäring på kulturminnen. Ju fler kulturminnen som upptäcks, desto mer påverkas planeringen av nya vägar, bostäder och tågförbindelser. Kulturpolitiken kan tvinga såväl finans- som utbildningsdepartementet att tänka nytt.

Det finns förstås baksidor med omvälvningen. Kungliga Biblioteket (KB) har bistått med stora textmängder och annan data i byggandet av en svensk språkmodell som hanterar e-post, rapporter och dokument i offentlig sektor.

Men KB har nekat Sveriges nationella AI-center, som utvecklar en svensk variant av ChatGPT, tillgång till arkiven. Skälet är att, som riksbibliotekarien uttryckt det, konsekvenserna inte går att överblicka och att KB:s uppdrag är att värna “det demokratiska samhällets utveckling”. Är inte fri forskning en grundpelare i demokratier?

En ännu viktigare aktör är Riksarkivet. De datamängder som finns lagrade där är ofantliga och orealiserade rikedomar för AI-fältet. Men där döljs också känsliga personuppgifter och information om svenskt försvar som inte får slinka med i träningsdata för en språkmodell.

Då kan ryska eller kinesiska cyberoperationer i princip tanka ner information gratis från en öppen språkmodell, exempelvis om de bästa inloppen till Karlskrona örlogsbas. Redan idag förbjuder många internationella företag anställda från att använda exempelvis ChatGPT för att känslig bolagsinformation hittats i text som genererats av modellen.

Här måste regeringen peka med hela handen. Ska textrika myndigheter öppna arkiven för kommersiellt bruk? Vem ska få ersättning när arkiverad text och data används? Att lagstifta är ett dröjsamt instrument för att styra en blixtrande snabb teknikutveckling. Redan nu oroas många konstnärer och kulturutövare för sitt levebröd.

Mycket av detta arbete implicerar andra departement. KB sorterar under utbildningsministern. Lagstiftning måste drivas av justitieminister Gunnar Strömmer (M), som tillsammans med digitaliseringsminister Erik Slottner (KD) varit helt osynliga i AI-frågor.

I stället är det kulturminister Parisa Liljestrand (M) som satt sina tjänstemän på att skapa en nationell strategi för kulturella och kreativa näringar där AI utgör bottenplattan. Det är i sig en viktig signal. Politiken har det yttersta ansvaret för att hantera de samhällsförändringar som tekniken alltid kommer skapa.