Låt SD göra sin vitbok i lugn och ro

Efter åtta års tal om en vitbok om SD tog medicin- och idéhistorikern Tony Gustafsson på sig uppdraget. Nyheten utlöste kraftiga fördömanden. Det ryktas att Gustafsson inte bara står partiet och Jimmie Åkesson nära – han sägs dessutom ha varit medlem i SD.  Slutsatserna var att boken helst inte ska skrivas, att Gustafsson är fel person för jobbet och att boken inte alls kommer att bli en vitbok utan en ”skitbok” (ledarkrönika i Arbetet 19/11 2021). 

Så hamnade ämnet i skuggan av invasionen av Ukraina. Men det borde det inte eftersom hanteringen av frågan handlar om hur väl intellektuellt rustad demokratin är att hantera konflikter och starka politiska motsättningar. Det är ständigt högaktuellt.

För ett flertal tidningsredaktioner på vänsterkanten var ryggmärgsreflexen att potentiella meningsmotståndare ska tryckas ner innan de hinner tala. Ett drag som ger snabb utdelning för den som vill göra sig populär i de egna leden – men det är sannolikt SD som vinner mest på den reaktionen i längden. Hur kan man i stället se på hur vitboken bör hanteras?

Vad gäller valet av författare så finns det två ståndpunkter som är vanliga i sammanhang som dessa. Den ena är att en bok av detta slag måste skrivas av en person som inte själv tillhör det läger som ska granskas. Men att en forskare har andra politiska sympatier än granskningsobjektet garanterar inte objektivitet och neutralitet. Det kan vara tvärtom.

Den andra försvaras av progressiva krafter i kultur- och forskningsfrågor och säger att den som ska porträttera eller skriva någon grupps historia måste själv vara en del av den - för att det framställda ”narrativet” ska kunna få status som ”autentiskt” (se UNT Debatt, 16/3-22). De som förespråkar den ståndpunkten bör i så fall glädjas av valet av Gustafsson – om han nu står nära, eller i, partiet. Men tyvärr borgar inte heller det för att det blir en grundlig belysning av alla nazister och fascister som var med och bildade SD och hur det påverkar partiet i dag. Egenintresset kan naturligtvis även här påverka resultaten.

En tredje väg – som lämpar sig för en demokrati – är att bara låta SD genomföra projektet på det sätt de själva anser bäst. Därefter ska slutresultatet granskas sakligt – i synnerhet av andra historiker som genom bildning och metodologisk skicklighet kan visa att de inte låter personliga preferenser påverka omdömet. Det krävs forskare som kan hålla kylig distans till ämne och sakfrågor, och som strävar efter objektivitet. Det räcker långt. Vi har väl några sådana historiker?