Mellanösterns drift mot kaos

Det har varit ett omvälvande år i Mellanöstern, även för en region som börjar bli van vid kaos. Mot en fond av fortsatta inbördeskrig har stora folkliga protester fällt flera presidenter och premiärministrar.

2019 års arabiska uppror påminner inte så lite om 2011 års arabiska vår. Det utgör därmed ännu en påminnelse om den insikt som sedan länge borde forma svensk och europeisk politik gentemot Mellanöstern: att regionens politiska ordning helt enkelt har gått sönder, till synes ohjälpligt.

Inte mindre än fyra arabiska presidenter och regeringschefer har tvingats lämna makten under 2019, i Sudan, Algeriet, Irak och Libanon. I samtliga dessa länder förblir läget instabilt i varierande grad, och de ekonomiska kriser som bidrog till att utlösa protesterna har bara förvärrats.

Även regimerna i Egypten och Iran har utmanats av gatuprotester, och även om hårda polisingripanden tycks ha tryckt tillbaka korken i flaskan kan den lätt flyga ur igen. 

Och sen då? Hur blir det med Turkiet, Jordanien, Marocko, Tunisien?

Upprorsvågorna 2011 och 2019 framstår i ett större perspektiv som två kapitel i berättelsen om hur Mellanösterns rådande ordning går mot sitt sammanbrott, genom att omoderna och försvagade diktaturregimer stegvis förlorar kontrollen över nya sociala krafter.

Orsakerna är många: globaliseringen av handeln och informationsflödet, en explosiv befolkningstillväxt, nya migrationsmönster, internet och sociala medier – allt detta har i grunden förändrat förutsättningarna för politisk organisering och kontroll. De statsapparater som byggdes på 1900-talet för att härska över helt andra samhällen kan i längden inte hantera utvecklingen. 

Att de härskande diktaturerna håller på att falla innebär dock inte att de lär ersättas av demokratier av europeiskt snitt – ett vanligt felslut i västlig politisk analys. Mer sannolika är nog andra typer av auktoritära regimer, och troligast är kanske fortsatt instabilitet i en dysfunktionell och våldsam ordning som varken kan frigöra sig från det gamla eller hitta en ny form. 

Oavsett vilket väntar mer oro i Mellanöstern under 2020, 2021, 2022 och därefter, med allt vad det innebär av kris, krig och flyktingströmmar. 

EU och Sverige har små möjligheter att påverka utvecklingen på längre sikt, men kan i alla fall göra en sak: dra av sig de rosafärgade glasögonen och acceptera att detta är det nya normalläget.