Varför ska våldtagnas rättssäkerhet offras?

P4 Uppland har i flera inslag uppmärksammat att kvinnor som anmäler våldtäkt i Uppsala kan vänta i månader på ett förhör med polisen. En intervjuad tjej berättar att hon väntat över månad (12/5). Efter händelsen, som hon menar var en våldtäkt, åkte hon till gynakuten. Personalen där hade då sagt att det fanns tecken på att "våld och motstånd" funnits med i bilden. Tjejen blev uppmanad att göra en våldtäktsanmälan.

Men i stället för en snabb återkoppling från rättsväsendets sida får hon alltså vänta, har fått det svårare att prestera i skolan och varit rädd för att inför till exempel Valborg riskera att möta killen hon anmält.

Advokaterna Rebecka Vinsa Mueller och Karin Lavén berättar att kvinnor som gjorde våldtäktsanmälan tidigare brukade bli förhörda inom en vecka (11/5). En av deras klienter gav upp efter att ha väntat i ett halvår (!) och lade ner anmälan, berättar advokatduon.

Hur har det kunnat gå såhär snett? Polisen verkar helt enkelt sakna utredare, eftersom den ökade gängkriminaliteten slukar resurserna. Andreas Pallinder, chef för utredningssektionen på Polisen i Uppsala, säger till P4 att "vi ställs inför en svår situation med väldigt svåra prioriteringar". 

Den grova brottsligheten och skjutvapenvåldet måste givetvis bekämpas. Men det får inte innebära att sexualbrottsoffer nedprioriteras. 

För snart ett år sedan skärptesstraffen för flera sexualbrott, däribland våldtäkt. Jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L), tidigare åklagare som arbetat med sexualbrottsfall, har påpekat att det behövs ett starkare brottsofferperspektiv. "Vi kan aldrig acceptera det som ett normalläge att tusentals flickor och kvinnor varje år utsätts för våld, trakasserier och sexualbrott, och att många flickor och kvinnor i Sverige inte får bestämma över sina egna liv och kroppar", som ministern klokt uttryckte det när regeringen presenterade ett åtgärdsprogram i höstas (25/11).

Men då måste rättsväsendets alla delar fungera i det här avseendet. 

Att uppmuntra kvinnor att anmäla sexualbrott och att skärpa straffen i all ära, men om polisen sedan inte hinner hantera dessa ärenden ges den direkt motsatta signalen. Det är att säga till offren att det inte är någon idé att anmäla, och det är att säga till förövarna att samhället trots allt inte ser särskilt allvarligt på övergrepp mot framför allt kvinnor. 

Varför ska våldtagnas rättssäkerhet offras vid "svåra prioriteringar"?