USA har kört fast i Mellanöstern

Om eller när USA lyckas dra sig ur Mellanöstern öppnar det dörren för Kina, vilket knappast är vad man önskar sig

Vill verkligen USA lämna Mellanöstern vidöppet för kinesiskt inflytande?

Vill verkligen USA lämna Mellanöstern vidöppet för kinesiskt inflytande?

Foto: Junge, Heiko

Krönika2025-08-08 09:00
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.

Pivot to Asia! Vi vänder oss mot Asien!

Det var ledordet i Barack Obamas planerade utrikespolitiska omsvängning: USA skulle ut ur Irak, Afghanistan och Mellanöstern, för att istället fokusera på de hot och möjligheter som grodde i Ostasien. Framtiden hette Japan, Kina, Sydkorea!

Men det gick som det gick, och som det brukar: Mellanöstern vägrade samarbeta. 2011 års arabiska vår slukade USA:s politiska energi i ett årtionde. 

Idén om att USA ska vända sig från Mellanöstern mot Asien har ändå överlevt, och förts fram av alla Obamas efterträdare: Trump, Biden och Trump igen. Men Mellanöstern vägrar fortfarande samarbeta.

Geopolitik är trögrörlig materia. Man kan inte överge allierade, stoppa vapenleveranser, ta hem trupper och backa från fiender utan att tappa inflytande. USA:s stöd till Israel är dessutom mer trosartikel än allians, vilket begränsar Washingtons möjligheter att minska sin inblandning.

Det andra stora hindret för minskat amerikanskt engagemang i Mellanöstern är att politiken, likt naturen, skyr varje vakuum: någon måste fylla tomrummet. Vem? 

EU är en dysfunktionell koloss på byråkratiska lerfötter och kan avskrivas. Rysslands hopp om att ta över som ordningskonstapel har knappast överlevt Ukrainadebaclet och regimskiftet i Syrien. Indien har lång väg kvar. 

Återstår just Kina, vars växande ekonomiska roll i Mellanöstern lär kunna utvecklas politiskt och militärt inom ett decennium eller två. 

Om USA vill minska sin närvaro utan att kratta manegen för Peking måste man sannolikt luta sig mot mellanstora makter i området – de stater som kan agera utanför sina gränser och strävar efter egna subregionala inflytandesfärer. Dit hör Turkiet, Israel, Iran och Saudiarabien, samt kanske ytterligare ett par Gulfländer och Egypten, Marocko och Algeriet. 

Men hur får man dessa länder att gå i takt inte bara med USA, utan även med varandra? Israel ligger i luven på Turkiet och Iran och är paria i arabvärlden. Marocko och Algeriet är ärkefiender. De arabiska gulfländerna kivas med Iran, ofta även med varandra.

Ett minskat fokus på Mellanöstern är nödvändigt om USA ska kunna möta Kinas explosiva styrketillväxt. Men det lär bli en skakig process, där rivaliserande stater slåss om att fylla tomrummet och Washingtons allierade ryker ihop med varandra. Den dagen en amerikansk president är redo för svåra val och dyra uppoffringar kan regionens geopolitik börja förändras i grunden – men fram till dess lär USA förbli fjättrat vid Mellanösterns kriser.