Min man och jag växte upp med två olika uppfostringsmetoder. Min pappa tillämpade ”positivt tvång” där hemma, medan min mans föräldrar uppmuntrade honom att ”satsa på det som han brann för”.
Det positiva tvånget kom exempelvis till uttryck när jag skulle öva på tvärflöjten. Pappa stod bredvid och tittade milt på mig. Själv var jag mest förtvivlad. Det hände ju så mycket spännande ute på gatan. Kompisarna spelade brännboll och hoppade hopprep. Drömskt tittade jag ut genom fönstret och längtade efter mina kompisar. Men jag stod kvar. Alternativet att rusa ut till grannbarnen fanns inte. Det var helt enkelt lättare att göra klart uppgiften än att bråka med pappa. Men inombords kokade jag av frustration.
Med distans till det inträffade kan jag konstatera att det positiva tvånget har varit just positivt. Jag har fått spela i alla möjliga sammanhang och orkestrar. Jag har turnerat i Europa och jammat på studentnationer. Och då tvärflöjt ligger rätt nära saxofon blev det fler sammanhang och orkestrar. Jag har fortfarande stor glädje av mina kunskaper och erfarenheter.
Min man, som däremot fick en annan uppfostran och som alltid har haft en stor inre drivkraft, hade betydligt bättre skolbetyg än jag. Han lade även ned avsevärd tid på sin stora passion – fotboll. Även där var han framgångsrik och tog sig upp på elitnivå. Hans erfarenheter gjorde förstås att han argumenterade för sin uppfostringsmetod. Ända tills vi bildade familj. Då insåg han att barns inställning till skola och aktiviteter kan skilja sig åt, och att vissa individer, som till exempel jag, behöver det positiva tvånget för att kunna behålla fokus.
Alla barn älskar inte sin hobby, eller så gör de det men klarar inte av att hantera de kortsiktiga friktioner som ibland möter dem. Alla barn älskar inte heller skolan. Då behövs en förälder som tillämpar ”positivt tvång”, det vill säga sitter bredvid barnet och ler milt samtidigt som den säkerställer att barnet kämpar sig igenom läxan.
Vi talar ofta om lärarnas roll för barnens utveckling, och vi har en samhällsmodell där vi lägger ett stort ansvar på skolan som institution. Men varför talar vi så sällan om föräldrarnas roll och ansvar i arbetet med barnen? Borde vi inte ägna mer tid åt att peppa och stötta alla föräldrar i strävan att hålla i och hålla ut?
Det hade varit lätt för min pappa att låta mig gå ut till kompisarna på gatan, men tänk vad jag är tacksam för att han orkade stå emot.