Det är i en intervju i fredagens DN som Stefan Ingves tar till orda om det växande kaoset på den svenska bostadsmarknaden.
Ingves menar att en bred politisk kommission – med mandat att komma med omfattande reformförslag – behövs för att komma till rätta med problemen. Han tillägger: ”Ytterst krävs det politiska beslut. Det handlar ju om spelreglerna för bostadsmarknaden.”.
Kort sagt: Riksbankschefen har fått nog.
Bakgrunden är känd sedan länge. På grund av krångliga regelverk byggs det alldeles för få bostäder. Utbudsbristen pressar upp priserna på bostadsrätter, och för att hitta någonstans att bo – i de delar av landet där jobben finns – blir människor tvungna att ta allt större lån.
Enligt Riksbankens prognoser kommer den genomsnittliga skuldnivån för ett svenskt hushåll att stiga från 170 procent av den disponibla inkomsten i dag, till 178 procent i slutet av 2016. Den höga belåningsgraden innebär stora risker.
Allt det här har lett till en tvekan hos Riksbanken att sänka styrräntan, trots att inflationen har legat under målet på två procent under hela 2013. Det har, i sin tur, medfört att svensk ekonomi har tappat fart och nya jobbtillfällen uteblivit.
I december valde dock Riksbanken slutligen att sänka styrräntan från 1,0 procent till 0,75 procent.
Ingves har alldeles rätt i att omfattande reformförslag skulle behövas, och att ansvaret i slutändan är politiskt.
Samtidigt har inget av de politiska partierna visat någon som helst vilja att ta ett rejält grepp om bostadsfrågan. I stället har man valt att vissla lite förstrött och titta åt ett annat håll, medan utvecklingen har förvärrats.
Kanske är det rädslan för att stöta sig med de väljare som redan är etablerade på bostadsmarknaden som får politikerna att tveka. Men situationen blir allt mer akut och kommer inte att blåsa förbi bara för att man sticker huvudet i sanden.
Åtgärder som behöver övervägas är, exempelvis, avreglerade hyror, förenklade bygg- och planprocesser, avtrappade ränteavdrag till förmån för avskaffad vinstbeskattning vid bostadsförsäljning och amorteringskrav i stället för bolånetak.
Dessa skulle främja såväl byggandet som rörligheten och tillträdesmöjligheterna på bostadsmarknaden.
Det är dags att lyssna på Ingves och sätta igång.
En bred politisk uppgörelse vore naturligtvis att föredra inom ett område av så stor tyngd och med så långtgående konsekvenser. Samtidigt finns det, för de enskilda partierna, här en möjlighet att profilera sig i en fråga som rent konkret berör många människor i deras vardag.