I Uppsala, liksom i länet i övrigt, spelar naturligtvis trenden i riksdagsvalet en stor roll. Många skulle vilja att kommunalvalen hölls för sig, ett år då det inte var riksdagsval – men någon garanti för att kommunala frågor verkligen skulle bli avgörande med en sådan ordning finns inte.
Men kommunpolitiken och de ledande kommunala företrädarnas förmåga är inte oväsentlig. Precis som på riksplanet kommer säkerligen de fyra allianspartierna i Uppsala att gå till val på budskapet att de sköter kommunens angelägenheter på ett sätt som är bra för medborgarna – och att det inte finns något trovärdigt alternativ. Detsamma kommer säkert att gälla i landstinget.
En skillnad mot rikspolitiken är dock att frågan om regeringsalternativ inte alls har samma laddning kommunalt. Och i kommunerna finns ofta andra öppningar för samarbete över blockgränsen än vad som normalt finns i rikspolitiken. Antydningar i den vägen har också gjorts i Uppsala.
Den enskilda sakfråga som alliansen i Uppsala – inte utan goda skäl – kan lyfta fram är satsningen på nytt bostadsbyggande. Att Uppsala växer så det knakar är inget partis fel eller förtjänst, men att försöka bygga ikapp behovet av nya bostäder kan ge viktiga pluspoäng till den som står för det politiska initiativet. Omvänt kommer givetvis oppositionen att hävda att det hade kunnat byggas ännu mer med en annan majoritet.
Men i den snabba utbyggnaden döljer sig också frågor som kan bli besvärliga för den nuvarande majoriteten.
Det är svårt att avgöra i förväg vilken betydelse det kan ha att de styrande partierna, låt vara med vissa undantag, förknippas med kontroversiella projekt som civilflyg på Ärna, utbyggnaden i Fullerö eller hanteringen av Seminariekvarteret. Frågor om kulturmiljön och den gröna stadsmiljön har en sprängkraft som inte alla ledande allianspolitiker alltid tycks inse. Om hanteringen hade varit så påtagligt annorlunda med en annan majoritet vet förstås ingen med säkerhet.
Några beslut med ”grön” inriktning har dock tagits under 2013. Kommunen har anslutit sig till organisationen Spårvägsstäderna och var i vintras värd för en konferens om framtida spårbunden lokaltrafik. En kommunal cykelplan har antagits och nyligen också en plan för utveckling och nyanläggning av parker.
Politiker som vill ligga rätt i tiden och dessutom göra rätt i sak har alla skäl att ge dessa beslut den tyngd som de förtjänar. En modern storstad med en tät och levande stadsmiljö måste också ha gröna områden med hög kvalitet och ett transportsystem som både är miljöanpassat och som tillför egna kvaliteter till stadens liv.
Andra valfrågor blir säkerligen mest lokala anpassningar av teman som kommer att drivas på riksnivå. Allianspartierna ser framför sig ett val där det blivit viktigt att försvara valfriheten inom skola, vård och omsorg, mot en opposition som tycks ifrågasätta hela principen. Socialdemokraterna i landstinget har hela mandatperioden kritiserat majoriteten på precis denna punkt. Problemen på Akademiska sjukhuset är också lätta att exploatera– oavsett om de verkligen kan läggas allianspartierna till last eller inte.
I Uppsala kommun är bilden inte lika tydlig. Kanske blir det snarare skolfrågorna och skolresultaten som blir en angreppspunkt mot alliansen. Det är bra att skolan nu tycks ha blivit en prioriterad fråga för alla partier – men när debatten rasar som intensivast finns det också skäl att komma ihåg att det fokus på kunskaper som alla nu säger sig ha bara för några år sedan var högst kontroversiellt. Jan Björklund har vänt hela debatten, men får givetvis då också frågan när resultaten av regeringens skolreformer kommer.
Uppsala har en bättre arbetsmarknad än de flesta kommuner i landet. Många vill flytta hit och staden har en mer internationell och mångsidig karaktär än nästan någon annan stad i Sverige. Så var det också 2013.