Arbetsbelastningen är fortfarande mycket hög och det administrativa krånglet efter alla reformer har varit utmattande och tagit tid från undervisningen. Men medvetenheten om detta är stor från regeringen och Skolverket – lättnader har gjorts och fler justeringar är med stor sannolikhet på väg, samtidigt som exempelvis den nya läroplanen och betygssystemet nu börjar att sätta sig.
Det mest glädjande för lärarkåren är kanske ändå utsikten att få högre lön. Det nuvarande läraravtalet ligger väl över industrins märke och effekten av de 14 000 nya förstelärartjänsterna (till läsåret 2014/2015) har vi inte sett ännu. Lönen är, visar alla undersökningar, central för valet av yrke och det som verkligen kan göra att söktrycket till lärarhögskolan ökar igen. Rätt använda blir också förstelärarna en tillgång för samtliga lärare, både som lokomotiv i löneförhandlingar och i att utveckla skolan till en bättre arbetsplats. Hotet mot den positiva utvecklingen är bland annat jantelagen och en återgång till kollektivt tänkande.
Varför ska han/hon ha 5 000 kronor mer i månaden? Och ägna sig åt ”utveckling” samtidigt som min arbetsbörda med skolbarnen bara ökar. Jag har jobbat längre och ser mig som minst lika kvalificerad. Är det bara ”rektorns favoriter” som kan utses? Frågorna är många och sannolikt behöver både Skolverkets kriterier för förstelärare (”särskilt kvalificerad för undervisning och förmåga att utveckla elevernas studieresultat”) och arbetsuppgifterna för dessa på skolan preciseras bättre.
Att vara Sveriges största yrkeskollektiv har alltså inte tjänat lärarna väl. Samtidigt som den vanan håller på att brytas kastar Socialdemokraterna nytt bränsle på den kollektiva brasan genom att utlova 2,5 miljarder kronor extra till lärarlönerna, knappt 2 000 kronor var i månaden. Om förslaget blir verklighet är det ett brott mot den framgångsrika svenska arbetsmarknadsmodellen och vi kan förvänta oss en lång kö av LO-förbund och enskilda yrkesgrupper utanför regeringskansliet i händelse av en S-ledd regering senare i höst.
Skolan är tillsammans med jobben den viktigaste valfrågan. Det vore olyckligt om lärarlönerna åkte med i en löfteskarusell under valrörelsen, som ett enkelt sätt att ”satsa på skolan”. Inte heller S eller MP vill skrota förstelärarsystemet som nu behöver tid att mogna och verka, liksom övriga reformer på skolans område. Tillsammans med framgångsrika avtalsrörelser är chansen stor att vi på sikt får högre status för lärarna och även förbättrade skolresultat för eleverna.
Att återställa lärarstatusen efter 40 år kräver åtgärder på en lång rad områden. Alla förslag är välkomna från riksdagens politiker, utom just när det gäller lönerörelsen där fack och arbetsgivare bör lämnas i fred.