Innebörden av attacken är ju att man avstår från att överhuvudtaget argumentera för sina egna åsikter och mot åsikter av annat slag. Man tar avstånd från hela idén om fakta och argument som politikens mening och innehåll. Och på samma gång attackerar man den öppenhet och närkontakt mellan väljare och politiker som ger demokratin dess vitalitet. Tårtan är ofarlig men görs till en symbol för något annat, för verkligt våld med verkliga vapen.
Den yttersta konsekvensen av denna mentalitet är att val och valrörelser försvinner. Några angriper motståndare med tårtor, andra använder järnrör men ingen bryr sig längre om att argumentera för eller mot ståndpunkter och förslag. Den person som angrep Hägglund uppges tillhöra en militant hbtq-grupp, men gjorde inget som helst försök att argumentera mot KD:s politik på detta område. I stället lurade han sig in i Kristdemokraternas ungdomsförbund med det enda syftet att få tillfälle att attackera partiledaren.
Denna gång gällde det en attack mot en partiledare och minister. Tidigare har bland andra Jimmie Åkesson (SD) och dåvarande finansministern Bosse Ringholm (S) utsatts för tårtattacker. Andra gånger det handlat om attacker mot valstugor, nedrivna eller vandaliserade affischer och hot om våld mot andra aktörer eller inslag i valrörelsen.
Sverigedemokraternas närvaro i riksdagen har gjort att det politiska klimatet hårdnat. Men attacker mot politiker – och mord – har förekommit långt tidigare och vittnar om ett mer djupgående problem. Det finns uppenbarligen, nu som förr, ett större eller mindre antal personer som inte kan skilja mellan våld och normal politisk diskussion eller som dras till våld som ett slags självbekräftelse.
Att hålla uppsikt över sådant är nu som tidigare en polissak. Och Göran Hägglund gör rätt som i utfrågningen i SVT i tisdags sade att han inte tänkte låta attacken påverka hur han själv försöker möta väljarna.