Det är allmänt känt att det i delar av Moderaterna knorras över Decemberöverenskommelsen. Före detta M-politiker, kommunpolitiker (M) men också flera riksdagsledamöter har uttryckt skepsis över att behöva ”rösta på vänsterpolitik”. Och inte blir det roligare när opinionssiffrorna går åt fel håll, när hela alliansen backar i flera mätningar vilket får Lena Mellin, Aftonbladets politiska kommentator, att konstatera att ”regeringen vann på julpakten”.
Men det är förstås för tidigt att utse någon segrare ännu, efter bara tre veckor. Den första riktiga prövningen kommer i samband med att vårbudgeten presenteras och då är frågan hur mycket av sin politik de rödgröna kan få igenom i den budget som är tänkt att vara en justering av de statliga inkomsterna och utgifterna.
Inkomstskatterna kan inte förändras från halvårsskiftet men andra skattehöjningar, som arbetsgivaravgiften för unga och löneskatten för äldre, kan mycket väl bli verklighet 1 juli. Dessutom lär a-kassan höjas och rutavdraget halveras. Den rödgröna önskelistan är längre än så, som sjukförsäkringen och vinster i välfärden, med då riskeras hela överenskommelsen. Det som inte hör till statsbudgeten ska inte stoppas in där, och i övrigt måste en regering i minoritet vara beredd på nederlag i riksdagen eller skapa separata överenskommelser.
Om alliansledamöter skulle vara fortsatt missnöjda med att lägga ned rösterna i budgetvoteringen måste man påminna om själva grunden för Decemberöverenskommelsen – att Sverigedemokraterna meddelade att man tänkte rösta ned varje budget där man inte fick gehör i migrationsfrågan. Alternativet är alltså att göra upp med SD, med oöverskådliga politiska kostnader.
Väljarnas dom över alliansen i september var ett valresultat på drygt 39 procent. Antingen har detta inte sjunkit in ordentligt hos de nämnda M-ledamöterna eller också sneglar man mot SD (och en potentiell ”högermajoritet” på 52 procent). Om SD inte är ett alternativ finns egentligen ingenting att gnälla på – med 39 procent bakom sig får man mycket sällan bestämma, så enkelt är det.
Anna Kinberg Batra och de tre övriga partiledarna i alliansen har ställt in sig på fyra år i opposition. En stor majoritet av alla beslut i riksdagen ligger utanför statsbudgeten och där kan regeringens förslag falla. De fyra partierna kommer att utvecklas var för sig, men med stor sannolikhet träffas man inför valet 2018 och försöker skapa ett mer slagkraftigt alternativ än S och MP med stöd av V. Lyckas man har man samma förmån som nuvarande regering att få igenom sin budget, även om man inte har egen majoritet.
Decemberöverenskommelsen är långt ifrån något ideal, men kommer att hålla så länge det inte finns något bättre alternativ. Just nu finns det inte det.