Det har gått två veckor sedan migrationsminister Morgan Johansson (S) sade att ”gränsen var nådd”. Och det har nästan gått en vecka sedan Sverige införde tillfälliga gränskontroller. Men antalet asylsökande har inte minskat, tvärtom. Över 20 000 flyktingar har sökt asyl efter regeringens uttalande, och löftena om boende har skiftat från att tält ska sättas upp till att det kanske inte går att ordna någonting alls.
Migrationsverket meddelade i förra veckan att asylboenden skulle upphandlas löpande och att ”nya boendeformer som husvagnar är aktuella”. I måndags meddelades att fler asylsökanden skulle flyttas in i varje lägenhet eftersom ”behovet är akut”. Flera partier har också föreslagit att privatpersoner ska upplåta sina bostäder mot betalning. Det alla väntar på är en ny uppgörelse mellan sex eller färre partier som både kan förbättra mottagandet och göra att färre kommer till Sverige. ”Just nu är vi i en situation där vi måste försöka minska trycket”, som Morgan Johansson uttrycker det.
Alla förstår att det blir problem för ett litet land som Sverige med en så drastisk ökning på så kort tid. Man måste acceptera såväl långa väntetider som temporära lösningar. Men för barnfamiljer måste förstås standarden vara högre, liksom för ensamkommande flyktingbarn. Då räcker det inte med tak över huvudet.
Sverige kan i år få ta emot cirka 35 000-40 000 ensamkommande barn, ett antal hundra av dem kommer att placeras i Uppsala. UNT inledde igår en serie om hur mottagningen fungerar, om de inblandade företagen och om hur barnen behandlas. Det är delvis en mycket dyster läsning. Att slå mynt av den akuta situationen och iordningsställa i stort sett vilka lokaler som helst för att få del av den fasta ersättningen är illa nog. Men än värre är om det blir en andrahandshandel med platserna som gör att dygnsersättningarna går upp ytterligare. Det är höjden av cynism.
Bland de många frågorna finns hur någon över huvud taget kan fundera på att placera ett krigstraumatiserat barn i övergivna verkstadslokaler. Men också vad som kan hända när flera tiotal 16-17-åringar vistas ute i ett industriområde månadsvis utan något att göra. Det kan lätt bli en krutdurk med svåröverskådliga konsekvenser.
Bert Karlsson, en av många som tjänat mycket pengar på asylboenden, har upprepade gånger sagt att han åtminstone gör någonting, bidrar till att lösa ett problem. Och i en mening har han rätt. Entreprenörer och många privatpersoner har visat stor uppfinningsrikedom när man hittat lösningar för asylsökanden under hösten. Sveriges främsta politiker har däremot varken haft kunskap eller handlag. Man vet inte varför det kommer så många barn just till Sverige och man har dålig koll på internationell lag. Det är dags att ändra på det. Det finns en gräns för uppfinningsrikedomen.