Förhandlingarna med Storbritannien tog det mesta av uppmärksamheten vid förra veckans EU-toppmöte. Resultatet fick övriga EU-ledare att pusta ut, men högst tillfälligt. Redan under helgen rasade debatten om ett eventuellt EU-utträde okontrollerat i Storbritannien. Nu väntar fyra månaders ventilerande av åsikter och sakförhållanden, men också av starka känslor, innan frågan avgörs vid folkomröstningen i juni.
Lika avgörande för EU som Brexit är dock flyktingfrågan. I helgen hade man chansen att häva en del låsningar och visa en väg framåt för att behålla det öppna Europa. EU hade behövt agera innan fler gränser stängs, och innan de väntade nya flyktingströmmarna till våren. Men så blev inte fallet. En gemensam EU-lösning på flyktingkrisen är fortfarande långt borta.
Den som tror att EU går mot ökad öppenhet 2016 är en riktig överoptimist. Statsminister Stefan Löfven framstod som en sådan när han efter EU-toppmötet på fredagen slog fast att man var överens om ett nytt hållbart asylsystem, och att det ska ske en rättvis fördelning av asylsökande mellan länderna. Optimistiskt så det förslår. Men även ganska så blåögt, måste sägas.
Löfvens framgång i förhandlingarna består av en ny princip. Asylsökande ska inte själva ha rätt att välja vilket land de söker asyl i. Vi vet inte från och med när detta ska gälla. Inte heller mer exakt hur det ska gå till att tvinga en flykting att söka asyl i ett land som är mer eller mindre fientligt inställt till mottagandet. Och när man väl kommer till, säg Slovakien, ska man då tvingas vänta på uppehållstillstånd innan man kan ge sig av till Tyskland eller Sverige med hjälp av EU:s fria rörlighet?
Erfarenheter från i höstas visar att man inte kan lita på bräckliga överenskommelser i Bryssel. I slutet av september beslutades att 160 000 flyktingar med särskilt skyddsbehov skulle omfördelas från Grekland och Italien till andra EU-länder. Den 4 oktober började Sverige att ta emot de första av dessa, men fyra veckor senare hade totalt bara 116 flyktingar, 0,7 promille, omfördelats.
Sverige, som tagit störst ansvar per capita i asylmottagningen, har ännu inte fått besked om man får delta i omfördelningen och skicka asylsökande till andra länder. Samtidigt börjar den lilla ”öppenhetspakten” med Tyskland och Österrike att knaka i fogarna. Österrike har i Bryssel, utan förvarning, meddelat att man sätter ett tak på 80 asylsökande per dag.
Ett solklart brott mot internationell rätt, enligt de flesta bedömare. Migrationsminister Morgan Johansson höll med om kritiken men trodde samtidigt att möjligheten till en gemensam lösning på flyktingkrisen fortfarande är stor. ”Österrike gör det här för att de har en väldigt starkt press mot sina gränser”, säger han. Verkligen? Bara Österrike? Optimismen och blåögdheten genomsyrar tydligen hela den svenska regeringen.