Polisen har fått större resurser, en satsning som kommer att fortsätta kommande år för att öka tryggheten på gator och torg och bekämpa gängbrottsligheten. Förra veckan meddelade Region Mitt, där Uppsala ingår, att 30 nya tjänster tillsätts för att skynda på utredningar med ”särskilt utsatta brottsoffer”. Det handlar om barn, offer för sexualbrott och personer som utsatts för våld i nära relationer.
Det är naturligtvis bra. Men vad händer om offren och deras familjer ändå inte får upprättelse, om gärningsmännen går fria trots att utredningen är klar och bevisen säkrade? Catarina Barketorp, lagman på Uppsala tingsrätt, berättar för UNT (26/6) om en orimlig arbetsbelastning, om långa väntetider för utsatta brottsoffer och om brott som helt enkelt måste prioriteras bort. Under årets första kvartal har förhandlingstiden ökat med 33 procent jämfört med året innan.
Det kallas för rättskedjan, den som börjar med en ingripande av polisen och kanske slutar med ett avtjänat straff inom kriminalvården. En kedja är som bekant inte starkare än sin svagaste länk, och därför räcker det inte med att ösa pengar över polisen. Överbelamrade domstolar och överfulla fängelser skickar snart tillbaka signalen till ordningspolisen: ta det lite lugnt med brottsbeivrandet nu, vi hinner inte med.
Kanske borde man inte ens börja med polisen, även om det är där behoven syns först och mest. Det tar trots allt ett antal år längre tid att utbilda en åklagare eller en domare.
På bara några år det politiska svaret på ökad brottslighet och otrygghet gått från att domineras av ”förebyggande arbete” till krav på såväl högre polisnärvaro som strängare straff. Men alla uttalanden ska synas, även de som gäller projekt och förbyggande arbete. Var finns fritidspersonalen och socialsekreterarna som ska ta hand om problemet? När man tänker efter är det en hel samhällskedja som behöver repareras. Men visst behövs det fler poliser när det skjuts på gatorna, som i Uppsala de senaste veckorna.