Det är inte flyktingmottagningen som gjort att socialtjänsten går på knä. Inte enbart, i varje fall. I Dagens Nyheter (8/4) kan man läsa om att lagen inte följs och att man i Uppsala och på andra håll fått höja ribban för när utredningar om barn och unga ska inledas. Socialsekreterartjänsterna räcker inte till, eller så gapar stolarna tomma för att folk har flytt sina jobb. Läget är mycket allvarligt.
Det är klart att flyktingsituationen, särskilt de ensamkommande barnen, har belastat socialsekreterarna hårt. För varje barn måste en rad myndighetsbeslut fattas. Men socialtjänsten har varit pressad under lång tid, och personalflykten har pågått lika länge. En förklaring kan vara att man ligger längst ned i den välfärdshierarki där skolan får mest uppmärksamhet, följd av vården och äldreomsorgen.
Brukarna i skolan, det vill säga barnens föräldrar, tillhör en grupp i samhället som hörs och syns mycket, som debatterar och ställer krav. Många i arbetsför ålder har också synpunkter på vården, och om hur de gamla föräldrarna har det på boendet eller hur hemtjänsten fungerar. Men om socialtjänsten är det tyst. Knappt någon som haft kontakt vill berätta, och några intresseorganisationer som för ens talan finns inte heller.
Således blir det ingen stark samhällsdebatt om socialsekreterarnas status (som för lärarna) eller om arbetsbelastningen (som för exempelvis sjuksköterskor). Akademikerförbundet SSR protesterar visserligen. Men mest mot lönerna, och vilket fackförbund gör inte det? Sedan tycker också SSR att socialsekreterarnas ställning undermineras när kommunerna anställer administratörer för att avlasta dem. Men det borde väl bara vara bra så länge det inte rör själva myndighetsutövningen?
Med flyktingkrisen har alltså läget blivit akut och ansvariga ministern Åsa Regnér (S) förstår att någonting måste göras. Det är synd att regeringen, som är så bra på att öronmärka pengar till skolan, vill låta tio miljarder gå rakt in kommunbudgetarna 2017. Där är det ingen som för socialtjänstens talan.