Det tar inte längre tid för en Shanghaibo att flyga till Nya Zeeland än vad det tar för svenskar att ta sig till Thailand. Det exotiska resmålet i södra Stilla havet hade 500 000 årliga besökare för 20 år sedan. I fjol kom 3,7 miljoner. I veckan beslutade den nyzeeländska regeringen att införa en turistskatt på 25 dollar, cirka 150 kronor.
Balearerna, med turistöarna Mallorca och Ibiza, inför också en ny skatt för besökare från 1 juli. Liksom Malta 1 juni. Barcelona har en ”hotellskatt” sedan tre år, liksom de italienska städerna Venedig, Florens och Rom. New York och Amsterdam har en skatt och det råder ingen tvekan om att fler kommer att följa efter.
Turismen sliter. På infrastruktur, sophantering, vatten och avlopp. Resorna i sig tär på miljön. Och på de allra största attraktionerna kan nedgången vara öppet synlig, med nedskräpning och vittrande murar. Inte minst sliter turismen på invånarna själva som använder samma saker till vardags, som får svårt att ta sig fram samtidigt som de inte har råd att bo kvar i sina dyra bostäder. Det sista är också grundskälet till skatterna. Den borgmästare som bli omvald måste lova att göra något åt turisterna.
Än så länge är turistskatten småpengar som alla betalar utan att tänka närmare på det. I Barcelona, med över 30 miljoner årliga besökare, har turismen ökat kraftigt trots skatten. Men bara det faktum att den finns utgör början till en ny värld för resandet. Det blir ”inträde” till städer som anses attraktiva, ju fler som vill resa dit desto högre. Och det är fullt rimligt med tanke på belastningen.
Så länge turismen i världen bestod av västländerna plus Japan gick det bra. Men när en växande medelklass i exempelvis Kina, Ryssland och Indien vill göra samma resor (och det förstås inget att säga om) då knakar hela systemet betänkligt. Det man kan säga i efterhand är att alla vi som tärde på jordens resurser under 1900-talet borde gjort betydligt mer för att kompensera för oss då. Detta gäller förstås inte bara turismen.