Valet av Alexander Van der Bellen till Österrikes president i söndags hade en stark symbolisk betydelse. Dels för att presidentens makt är mest symbolisk. Men också för att valet innebar en ljusglimt för förnuftet så här i slutet av populisternas år 2016. FPÖ:s Norbert Hofer som president, efter brexit och Trump och samtidigt som Italiens regering föll, hade inneburit en situation som blivit svår att hantera. Kanske hade det banat väg för Marine le Pen i det franska valet till våren?
Österrikarna valde att säga stopp för mer av nationalism och anti-EU-politik. Den stora marginalen, preliminärt 53,3 procent mot 46,4, överraskade många efter det jämna valet i våras som underkändes efter misstänkta fel i poströstningen. Men sedan dess har först brexit och sedan Trump inträffat. ”Det verkar som att österrikarna, i tider av stora förändringar utomlands, valde mer stabilitet och säkerhet”, säger statsvetarprofessorn Reinhard C. Heinisch till TT.
Den nye presidenten Van der Bellen, tidigare partiledare för Gröna partiet men nu oberoende kandidat, möts med ett måttligt intresse i Österrike. I den sista valdebatten i förra veckan propagerade han för ett Europavänligt Österrike, och ”gamla värden som frihet, jämlikhet och solidaritet”. Fina värden förstås, men ingenting i sig som fick väljarna att gå man ur huse i söndags.
Nej, valet av Van der Bellen var ett kraftigt streck med hälen på grusvägen från österrikarna: Hit men inte längre! Det var Österrike som tillsammans med Sverige och Tyskland in i det längsta predikade öppenhet under det stora flyktingåret 2015. Det var där den groteska upptäckten av en varubil med 71 döda flyktingar gjordes i fjol somras. Det finns ett utbrett missnöje med EU-samarbetet även i Österrike. Men inte tillräckligt stort för att välja en president från ett parti med rötter i nazismen.
Presidentvalet i Österrike var ett trendbrott, men det är alldeles för tidigt att tala om en tillbakagång för högerpopulismen. För FPÖ-ledaren Heinz-Christian Strache kan det tvärtom vara en fördel att kollegan Hofer missade presidentposten. FPÖ är tredje största parti i parlamentet, men har gått förbi Socialdemokraterna och högerpartiet ÖVP i opinionsmätningarna. Strache siktar på premiärministerposten i valet 2018, den verkliga maktpositionen. Och som antietablissemangspolitiker kan det då vara bättre att helt sakna anknytning till makten.
Österrike markerade ett stopp och satte en gräns, men den har ett bäst-före-datum. Vanliga politiker i etablerade partier, i Bryssel och i nationella parlament, måste ta upp stafettpinnen och presentera en politik som möter väljarnas krav och är ett verkligt alternativ till missnöjespopulism. Examensdags är det i Frankrike i maj och sedan vidare i land efter land, hösten 2018 också i Sverige.