Den 30 augusti 2004, för 15 år sedan i dag, föddes Allians för Sverige, sedermera alliansen, hemma hos centerledaren Maud Olofsson i västerbottniska Högfors. Trots envisa rykten om motsatsen hoppade Fredrik Reinfeldt (M), Lars Leijonborg (FP) och Göran Hägglund (KD) aldrig i någon badtunna. Men de åt mat och diskuterade mycket politik, vad som förenade de fyra borgerliga partierna och vad som skilde dem åt.
Enigheten var historisk, och den skulle förfinas på område efter område de kommande två åren, genom bland annat Bankerydsuppgörelsen (hemma hos Hägglund). Tidigare borgerliga regeringar gjorde aldrig något liknande, men så fick de också bara makten till låns, 1976-1982 respektive 1991-1994. Att bryta det socialdemokratiska maktinnehavet, sedan 1932, och synen på S som det självskrivna regeringspartiet, däri låg den verkliga bedriften av de fyra partierna.
Att bara byta en hegemoni mot en annan låter sig inte göras. Världen förändras i en allt snabbare takt och livslängden för projekt blir generellt allt kortare. Efter valsegern 2006 var alliansen tvungen att ständigt fortsätta uppdatera sig. Självklart blev det slitningar mellan partierna och det kunde ha tagit slut redan 2010. Som mest ledde Mona Sahlin (S) och hennes rödgröna kolleger MP och V med över 20 procentenheter i opinionsmätningarna. Men sedan kom finanskrisen.
En vanlig lågkonjunktur med stigande arbetslöshet brukar missgynna den sittande regeringen. Men vid en verkligt svår kris, som 2009 då maskinerna stannade i den svenska exportindustrin, då vill man ha någon att lita på i regeringskansliet. Normalt var denna någon en socialdemokratisk partiledare, men nu hade det vanligtvis så självtillräckliga partiet att hantera två andra partier, intern splittring och en ledarskapskris som skulle vara i flera år till.
Alliansen gjorde upp om migrationen med Miljöpartiet 2011 och rustade sig för att klara de fortsatta attackerna från vänster. Men värre skulle det bli med högerflanken. Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010 skulle komma att prägla alliansen. Hanteringen av SD har inte bara lett till läckage av väljare och två valförluster, utan också till splittring mellan och inom de fyra partierna och till överenskommelser över blockgränsen, i decemberöverenskommelsen 2014 och januariavtalet 2019.
När C och L röstade nej till M-ledaren Ulf Kristersson som statsminister förra hösten dödförklarades alliansen av många. Men utvecklingen går som sagt allt snabbare och alliansen är förstås ett regeringsalternativ om tre år, ett av många. De som trodde att alliansen skulle ta över socialdemokratins roll i Sverige är förstås besvikna. Men det kommer ingen att göra, inte heller S som blivit ett parti bland andra. Detta och inget annat var den historiska bedriften i Högfors för 15 år sedan.