I fredags inleddes VM i friidrott i Qatar. De svenska medaljchanserna är få. Främst räknas diskuskastaren Daniel Ståhl, i morgon måndag, och stavhopparen Armand Duplantis senare under mästerskapet. Men det finns en hel del andra svenskar som också kan nosa på topplaceringar. Skillnaden mot för 30-40 år sedan är monumental.
Ta exempelvis kulstötaren Fanny Roos. Före murens fall 1989 hade hon haft tre eller fyra meter upp till de bästa kastarna från östra Europa. Nu går hon till final med goda chanser att hamna på den övre halvan, bland de sex bästa. Då på 1980-talet var det världsmästerskap i dopning, främst med anabola steroider. I stort sett alla rekord från den tiden i damernas sprint- och kastgrenar är ännu i dag ouppnåeliga.
År 2019 tävlas det inte längre i svällande konstgjorda muskler. De stora frågorna är i stället könstillhörighet och blodmanipulation. Statskontrollerat kan det fortfarande vara då Ryssland som nation portats från ännu ett mästerskap. Kenyas deltagande är också ifrågasatt efter färska avslöjanden om organiserad bloddopning med epo.
På damernas 800 meter i Doha saknas de tre förhandsfavoriterna, alla från Afrika och alla med alltför höga testosteronvärden. Den överlägsna Caster Semenya är mest känd. Hon har varit huvudperson i en förnedrande debatt om könstillhörighet under flera år. Förnedrande för henne, som är helt oskyldig då hon fötts med andra förutsättningar, men ändå en nödvändig frågeställning. Vad ska egentligen gälla och vad är rättvist?
Idrottsfantaster är ett tåligt släkte, se bara på cykeltävlingen Tour de France. Det är lätt att ge upp inför en aldrig sinande uppfinningsrikedom för att fuska. Men så väcks ändå den där känslan som bara ren och rå talang kan ge, som med Duplantis. Är vi naiva som tror på våra egna ”helylleidrottare” och misstänker alla andra? Kanske det, och det vill vi vara tills motsatsen är bevisad. Kom igen nu, Daniel, knäck 70-meterslinjen i första kastet!