Satsningar på skolor, cykelbanor, kulturaktiviteter, friluftsliv, fältarbetare, LSS-boenden och annat smått och gott. På gårdagens debattsida sammanfattade kommunalråden för mittenstyrets partier – Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Liberalerna – det gemensamma budgetförslaget. Och i vanlig ordning har oppositionspartierna invändningar.
Under budgetfullmäktige för snart ett år sedan var det svårt att missa irritationen mellan Liberalernas Mohamad Hassan och forna alliansvänner. Särskilt frostigt var det mellan Hassan och Centerpartiets dåvarande kommunalråd Stefan Hanna. Sedan dess har man många gånger fått höra "vänsterstyret" i debatterna, ett tjuvnyp som Hassan ofta har velat korrigera till ”mittenstyret”.
Uppsala är inte den enda staden där Liberalerna efter valet valde att byta samarbetspartners, även i exempelvis Västerås gick man från opposition till mittensamarbete. I lokalpolitiken har alla möjliga koalitioner förekommit, och ingenting är längre skrivet i sten ens i rikspolitiken. Det är fullt logiskt att partier vill få igenom den egna politiken och därför ser över olika alternativ.
En nackdel för Liberalerna i Uppsala är att mittenstyret saknar egen majoritet, och därmed har blivit beroende av Vänsterpartiet.
När mittensamarbetet hade bildats intygade Hassan att Vänsterpartiet inte kommer att ges ”något inflytande över sakpolitiken eller något ansvarsområde överhuvudtaget” (UNT, 12/10 2018).
I somras kom styret överens med Vänsterpartiet om ett elvapunktsprogram, vilket innebär att budgeten – med stöd av partiet – kommer att klubbas igenom på fullmäktige. Politiskt inflytande, med andra ord. En ytterligare nackdel för Liberalerna är att man i nuvarande koalition är ensamt liberalt parti. I rikspolitiken har man åtminstone Centerpartiet vid sin sida.
Hassan har tidigare påpekat att det ligger i Liberalernas DNA att “slå vakt om marknadsekonomi, företagsamhet och frihandel”. Det är bra. Men samtidigt kan man i gårdagens debattartikel läsa följande: ”För oss går fler lärare i Uppsalas skolor före sänkta skatter”. Som om det ena skulle utesluta det andra. Vad är det företagsvänliga och marknadsliberala i att skriva under en formulering som den? I synnerhet i en stad som redan har den förhållandevis höga kommunalskatten 32,85 procent. Som Karl Rydå nyligen påpekade här på sidan är samtidigt den kommunala servicen normal eller något sämre med jämförbara kommuner (UNT, 30/7). Det saknas inte utgiftsposter att se över. Behöver kommunen exempelvis ungefär 80 tjänstemän som på olika sätt arbetar med kommunikation?
Det är välkommet att det satsas på skolan i mittenstyrets budget, och det är bra att Liberalerna lyfter företagsperspektivet. Men de liberala inslagen borde märkas betydligt mer. Inte bara på utgiftsposterna, utan även på något så grundläggande som att man inte köper vänsterns syn på skatt.