År 2002 fick den som var arbetslös och kvalificerad för a-kassa maximalt 18 700 kronor i månaden, knappt 15 000 efter skatt. Eftersom a-kassan är 80 procent av lönen krävdes en månadslön på 23 400 kronor för att slå i taket, vilket inte så många gjorde då genomsnittslönen var 22 100 kronor. År 2014 var genomsnittslönen 31 000 kronor, men taket i a-kassan detsamma. Snart når nästan ingen löntagare upp till taket i vad som ska fungera som en omställningsförsäkring mellan jobb.
Allianspartierna har aldrig velat se detta andra ben för en flexibel arbetsmarknad. Man har bara pratat om las, lagen om anställningsskydd, inte om att det faktiskt behövs en grundtrygghet för att våga satsa, utvecklas och byta jobb. Det kan inte vara så att man måste paniksälja sin bostad om man blir arbetslös.
Förre finansministern Anders Borg (M) sade punktligt varje år att det fanns mer angelägna reformer än höjd a-kassa, och att en sådan skulle innebära färre jobb. Det är sant, men det övertrumfas av kostnaderna på sikt av en förstelnad arbetsmarknad. Och statsminister Fredrik Reinfeldt (M) brukade fylla på med att allt fler har försäkringar som täcker inkomstbortfallet. Det är också sant, men det gäller fortfarande bara en del av löntagarna, och inte många LO-anslutna.
Morgondagens höjning av a-kassan är för liten och kommer för sent, men detta kan man inte lasta regeringen för. En kraftig höjning skulle vara en signal som verkligen kostade jobb i en tid av bräcklig återhämtning. Det man kan göra nu är att indexreglera a-kassan, vilket också förslagits av den parlamentariska socialförsäkringsutredningen, och återkomma med en höjning längre fram.
Alliansen borde erkänna sitt misstag och komma överens om en stabil arbetslöshetsförsäkring. Då får man också en bra utgångspunkt för att gå vidare och reformera las. Arbetslinjen är inte bara jobb till varje pris, priset för att tillfälligt råka bli utan måste också vara någorlunda rimligt.