Statsminister Stefan Löfven sade i onsdags att Sverige behöver ett andrum i flyktingmottagandet. Bostäderna räcker inte för tak över huvudet. Migrationsverket, skolan, vården och socialtjänsten klarar inte sina lagstadgade uppgifter. Det är säkert en riktig analys. Allianspartierna håller med och i vår kommer Sverige att få nya lagar på migrationsområdet som endast uppfyller ett minimum av vad som krävs för att följa internationella avtal.
Jonas Sjöstedt (V) sade att konsekvenserna blir att andra länder följer efter, stramar åt och stänger sina gränser. I denna tävling mot botten kommer till slut syriska krigsflyktingar inte att kunna få skydd. Redan de nya svenska lagarna leder till markant ökad otrygghet för många som redan befinner sig i Sverige och som har sökt asyl, påpekar Röda Korset och Rädda Barnen. Också detta är säkert riktiga analyser.
Bara några timmar efter regeringens besked kom reaktionen från Norge: gränskontroller på alla färjor från Sverige, Danmark och Tyskland från torsdag 8.00. Ett närmast övertydligt exempel på att andra länder inte tänker ta ett större ansvar nu när Sverige säger stopp. Det är också flyktingkrisen i ett nötskal. Sverige, Tyskland och i viss mån Österrike kan inte bära en så stor del av ansvaret.
En regerings främsta uppgift är att ta ansvar för landet. Det går aldrig att bortse från att när rikets säkerhet eller grundläggande samhällsfunktioner hotas måste man göra allt för att åtgärda detta. De senaste månaderna har denna skyldighet kommit i konflikt med en annan viktig princip, att Sverige ska vara ett öppet land. Det är den bedömning som regeringen har gjort.
Migrationsöverenskommelsen, som slöts mellan alliansen och MP 2011 och som Socialdemokraterna anslutit sig till, tar sin utgångspunkt i öppenhet och rätt för alla att söka asyl i Sverige. Huvudskälet är solidaritet med människor som flyr undan krig och terror. Men invandring behövs också på sikt för ekonomisk utveckling och för att försörja en åldrande befolkning. Faktum kvarstår: om tio år är Sverige fortfarande glesbefolkat och mer välmående än länder som slutit sig mot omvärlden. Problemen är tillfälliga, lika tillfälliga som de nya lagarna måste vara (tre år är det sagt).
Går det att komma längre, är frågan alla ställer sig. Ja, Moderaterna valde på torsdagen att fokusera på att fler ska återvända, genom avtal med exempelvis Afghanistan. Och på fler polisiära åtgärder i Sverige, förvar och kontroller. M vill tvinga regeringen till nya förhandlingar. Andra EU-länder har också visat att det går att komma hur långt som helst genom att helt enkelt strunta i internationella avtal.
Man kan säga att Sverige nu gett ett treårigt ultimatum till kollegerna i EU. Ska vi arbeta fram en gemensam asylpolitik eller gå var och en för sig? Om det blir det senare, vad ska vi då ha unionen till?