I torsdags sade USA:s president Donald Trump att han avser att införa en ny tull på importerat stål, 25 procent, samt tio procents tull på aluminium. ”Många bra saker kommer att hända, företag kommer att expandera”, sade han på känt Trumpmanér. Men de största förlorarna lär bli USA:s allierade, EU och framför allt Kanada, samt alla de amerikanska företag som inte producerar stål.
Den röda tråden i Trumps budskap till amerikanska väljare har hela tiden varit ”America first”. Vad handeln beträffar har han präntat in vilka dåliga uppgörelser olika handelsavtal är och har varit för USA. Ibland har han också haft rätt. Men hans medicin, ökad protektionism, kommer inte att bidra till att jämna ut läget. ”Det värsta som kunde hända”, var reaktioner som hördes från bransch till bransch i USA under fredagen. Och New York-börsen, Trumps ”vän” under första året som president, dök efter beskedet.
Kanada, den största stålexportören till USA, förbereder motåtgärder, liksom EU. Tiotusentals jobb riskeras i Europa, och dessutom reagerar man mot att motivet bakom de nya tullarna är USA:s säkerhet. Kina, USA:s handelsfiende nummer ett, reagerar minst av alla, men står också bara för två procent av USA:s stålimport.
Frågan delar också USA:s kongress på ett sätt som inte alla väntar sig, då många demokratiska ledamöter ställer sig positiva till de nya tullarna. Demokraterna är splittrade i frågan. Såväl Barack Obama som Bill Clinton var frihandelsvänliga, men motarbetades av sina egna kongressledamöter som värnade om småföretagen och var influerade av fackföreningarna.
”Handelskrig är bra och enkla att vinna”, twittrade Trump på fredagen. Men så är det förstås inte. Mycket energi kommer nu att läggas på detta i stället för att stärka det internationella samarbetet. Grundproblemet är inte heller att importerat stål är för billigt. Det är att allt stål är för billigt, att det finns ett stort överskott i världen. Ett alltför komplicerat budskap för att passa Donald Trump?