Att det är snudd på omöjligt att få ett hyreskontrakt i Stockholms innerstad måste vara en av Sveriges sämst bevarade hemligheter. Förutom själva boendet representerar kontraktet också ett stort värde som bytesobjekt och med utsikten att hyresrätten kan omvandlas till en bostadsrätt.
Ändå låtsas makthavare gång på gång missförstå detta uppenbara faktum, senast utrikesminister Margot Wallström (S). Hon behövde bara någonstans att bo och vips så dök en fin lägenhet upp. Hon säger sig ha fått en försäkran av fastighetsägaren, fackförbundet Kommunal, att allt gått rätt till. Nu känner hon sig lurad när hon fått veta att det inte finns någon bostadskö, att lägenheterna inte alls gått till Bostadsförmedlingen utan delats ut till henne själv och andra fack- och partitoppar. ”Det är emot allt jag står för”, sade Wallström som genast avslutade hyreskontraktet.
”Som politiker bör man tänka efter i förväg hur man agerar på bostadsmarknaden”, säger Hyresgästföreningens ordförande Marie Linder. Det är ett understatement. Aldrig blir avståndet till väljaren så stort som när förtroendevalda med hög lön och många förmåner dessutom tar genvägar in på en bostadsmarknad som är stängd för majoriteten av befolkningen.
En fackförbundsledning är ansvarig inför sina medlemmar, i Kommunal drygt 500 000 med en stor andel lågavlönade kvinnor. Ordföranden Annelie Nordström har styrt detta miljardimperium i drygt fem år, tydligen omedveten om vad som pågått. I förrgår fick hon på ett dygn sätta sig in i lyxkonsumtion, gratissemestrar och porrshower innan hon meddelade att kassören Anders Bergström avgår.
I går fick Nordström, själv hyresgäst i en 116 kvadratmeter stor innerstadslägenhet, bara timmar att sätta sig in förbundets bostadsförmedlingssystem. Systemet i sig tycks vara ganska enkelt. Ju högre upp i partiet eller LO, desto bättre lägenhet. Inte heller nu valde ordföranden att avgå.
Arbetarrörelsens framgångar på 1900-talet byggde på ett underifrånperspektiv, kampen mot orättvisorna. När de verkliga orättvisorna föll bort en efter en, och när Socialdemokraterna innehade regeringsmakten decennium efter decennium blev detta något av en chimär. Rörelsen, särskilt facket, blev dessutom stenrik med tiden. Men man var duktig på att upprätthålla illusionen.
Det är just denna illusion som spricker när lägenheter fördelas eller när krognotor saltas. Den som har ett fackligt förtroendeuppdrag har valts till detta av arbetskamraterna. Han eller hon förutsätts representera alla, inte bara sig själv. De flesta klarar detta alldeles utmärkt och gör ett bra jobb i den svenska samförståndsandan, uppskattade även av arbetsgivarna.
Men några bländas av fina salongerna. Och då är det alltid ordförandens roll att påminna om uppdraget och att man är till för medlemmarna. Där har Annelie Nordström brustit och därför borde hon avgå.