Under valrörelsen i höstas förekom då och då järnvägsproblemen. Inte så ofta med utvecklade resonemang, mer i bisatser av typen ”… och så kommer vi att se till att tågen går i tid”. Och vem vill inte att tågen ska gå i tid? Men det vi egentligen vill veta är ju vad som är fel i hela systemet och hur detta ska åtgärdas. Både den gamla och den nya regeringen har lagt många miljarder extra på ”järnvägsunderhållet”, men mycket tyder på att det långt ifrån bara är pengar som är problemet.
I början av veckan stod tågtrafiken återigen stilla i hela Stockholmsområdet på grund av en trasig växel. Trots mildare vintrar än 2010-2011, när problemen var som störst, har förseningarna fortsatt att ställa till det för resenärerna. Alla är överens om att störningarna beror på eftersatt underhåll och det är lätt att se när det började gå fel på allvar.
De absoluta bottenåren för underhåll av järnväg (och nyinvesteringar) var 1999 och 2000. Drygt två miljarder kronor i 2014 års penningvärde satsades då på underhåll. Summan steg sedan långsamt för att dubbleras mellan 2006 (tre miljarder) och 2014 (sex miljarder). Den nya regeringen tillför nu ytterligare 750 miljoner i år och 1,24 miljarder för de kommande tre åren. Men det är mycket oklart vad man kommer att få för pengarna.
En faktor som gör det svårt att komma i kapp med underhållet är den ökade trafiken. Persontågstrafiken har nästan fördubblats på 20 år med stort slitage på spåren som följd. I det perspektivet är det rätt att skruva upp satsningarna på underhåll ordentligt, till och börja med för att undvika att det blir ännu värre. Men om pengarna inte används där de behövs blir det förstås svårt.
Enmansutredaren Gunnar Alexandersson presenterade för två veckor sedan sina slutsatser om jättemyndigheten Trafikverket. Skrämmande nog konstaterade han att det finns stora brister i alla steg för att järnvägen ska fungera bra. Det brister i ”kunskap om anläggningen och dess användning”, i ”planering, beställning och utförande av olika åtgärder” samt i ”uppföljning och återkoppling”.
Med andra ord vet inte Trafikverket riktigt hur järnvägsnätet ser ut och då kan förstås inte bedöma var risken för fel är som störst. Man ägnar sig åt att ”släcka bränder” runt om i landet men får ingen systematiserad kunskap med sig för att underlätta för framtiden och förhindra att samma problem uppstår igen. Efter sin totalsågning föreslår Alexandersson en ”genomlysning av Trafikverkets ledning och styrning”.
”Ingen vill ha jobbet”, sade en ”källa nära regeringen” till Aftonbladet (10/4) på frågan om varför det tar sådan tid att rekrytera en ny generaldirektör till Trafikverket, en av landets högsta tjänstemän. Det är nu hög tid att ta ett grepp om den svenska järnvägen, och då inte bara från ett tidtabells- eller budgetperspektiv.