Föreställ dig att du stannas av polis för fortkörning. I väntan på boten minns du att maxbeloppet för fortkörningsböter i Sverige är 4 000 kronor. Tänk dig att polisen då tar all data om dina förflyttningar som dagligen lagras i din telefon, bilens system och trafikövervakningen och utfärdar böter för varenda gång du kört för fort. Brutalt? Så behandlas klottrare i dag av amerikansk polis.
De nyttjar databasen GraffittiTracker, där rapporter om skadegörelse samkörs med bilder och geografisk data om varje litet klotter. Den som tror sig få böter för en enskild förseelse, kan få en separat bot för varje borttvättad och bortglömd överträdelse. Påföljderna, och därmed maktrelationerna, är fullkomligt förvridna.
Att teknologier nu möjliggör för kumulativ lagföring av många i sig mindre allvarliga brott kan tyckas främmande i straffrabatternas Sverige. Men under 90-talet fick transportpolisen i Stockholm tillåtelse av Datainspektionen att bygga en databas i kriget mot klotter. Det fungerande inte. Kontroll över individer har dock decentraliserats sedan dess. I dag kan alla bli eller blir redan övervakade – av varandra, av företag och av det offentliga.
I Stockholm förser allmänheten bevisen via stadens app Tyck till. I sin driftsportal samlar staden bilder på varje klotter före sanering. Ingen vet var bilderna hamnar. Hur används informationen? Vem sätter dit någon, du eller polisen? Bygger vi en svensk GraffittiTracker?
I databasen Sensorvault har Google i ett årtionde samlat geografisk information från hundratals miljoner telefoner. När polisen i delstaten Arizona bad om data på alla enheter som varit i närheten av en mordplats räckte Google över några hundra användares hela historik. Fel man greps, och han blev av med jobb och bil till följd av häktningen.
I veckan remitterade regeringen ett lagförslagsutkast om så kallad ungdomsövervakning. Inskränkt rörelsefrihet, antingen som hemarrest eller förbud mot att vistas i vissa områden, föreslås för unga lagöverträdare. I utkastet står att de ska ”kontrolleras med hjälp av elektroniska hjälpmedel.” Vem förser dem med data? Var hamnar informationen? Vilka mer fastnar i kontrollerna? Bygger vi en svensk Sensorvault?
Detta är inte en text för klottrares och småkriminellas rättssäkerhet, men för individens integritet i tider av teknologiskt skenande statsapparater. Just för att teknologin överskrider våra fysiska och mentala begränsningar, måste vi söka nya proportioner i vad en stat kan hålla emot en person – och hur den gör så.
Vi måste också fråga oss själva vad vi vill. Tysta medlåtanden och självvald delning av mer och mer personlig data har inte bara gett oss annonser för redan köpta varor. Det har gött ekosystem av sammantvinnade mönster där vem som helst kan tråla igenom hela liv. Kan en individ existera om alla dess yttre gränser suddas ut?