Stackars Therese Johaug. Skidåkerskan fick munsår och blev lurad av sin läkare att ta en salva som var dopningsklassad. Läkaren Fredrik Bendiksen är mycket erfaren och respekterad, ”känd för sin försiktighet”. Men i torsdags fick han lämna sitt jobb i direktsändning, och fanns det en skampåle framför rådhuset i Oslo hade han suttit där nu.
Johaug är givetvis oskyldig. Hon är inte bara omåttligt populär i Norge, inte bara en nationalidol. Therese Johaug är Norge, med sin blonda friskhet och urkraft. ”Som Kalla, Kallur och Sjöström i Sverige, och lite till”, som en reporter beskrev det i SVT i torsdags kväll. Om hon skulle visa sig vara en fuskare förvandlas Norge till en nation av fuskare, som säljer fuskolja. Så är känslan i Norge nu. Det får helt enkelt inte vara sant.
Fakta i målet är att Therese Johaug haft den anabola steroiden clostebol i kroppen, samma substans som var vanlig i DDR på 1970- och 80-talet. Hon säger alltså att hon fått i sig det av misstag. Men historien vimlar av idrottsmän som ”missat vad det stod på burken”, ”lurats av läkare” eller bara drabbats av de mest osannolika omständigheter, som när den spanske toppcyklisten Alberto Contador åt ”smittat kött” för sex år sedan. Slutresultatet blir ändå detsamma, en dopningsavstängning.
Hela Norge hoppas nu att världen ska se oskulden personifierad i den hulkande Johaug, precis som Sverige hade gjort om Charlotte Kalla hade suttit där. Av någon anledning är det lättare att distansera sig om någon som Ludmila Engqvist eller Abeba Aregawi fastnar i dopningskontroll. Det går blixtsnabbt, sedan är de borta.
Om Johaugfallet varit en isolerad händelse hade den norska taktiken kunnat fungera. Men det kommer nu ovanpå kaoset med astmamediciner och avstängningen av Martin Johnsrud Sundby. Därför måste skidförbundet markera att alla idrottare behandlas lika. Anständigheten kräver faktiskt det.