Efter 121 år kläckte en framträdande företrädare för LO plötsligt en idé som skulle kunna bli vägledande för den fackliga organisationen. ”Jag har tänkt på vad som är bäst för medlemmarna i Kommunal”, sade Tobias Baudin, ordförande i det största LO-förbundet, och drog in det årliga stödet på tre miljoner kronor till Socialdemokraterna.
Man kan fråga sig vad Baudin tänkt på under tidigare år. Och vad LO-basen Thorwaldsson och de andra 13 förbundsordföranden fortsätter att tänka på. Är det rimligt att en del av medlemmarnas fackavgift går till ett politiskt parti som drygt 40 procent av dessa valde att rösta på senast? Svaret är fortfarande ja inom LO, och om man bortser från pengarna är det ett rungande ja. ”Den facklig-politiska samverkan mellan Kommunal och partiet kommer att förbli stark”, enligt Baudin.
Den här markeringen från Kommunal handlar naturligtvis om Januariöverenskommelsen, de 73 punkter som S/MP-regeringen förhandlat fram med C och L i utbyte mot stöd för statsbudgeten. JÖ fick mycket skarp kritik från LO. ”Vi kommer inte sitta stilla och säga att det är okej att bara de som är rika och med goda inkomster kommer att få det bättre”, sade Karl-Petter Thorwaldsson till TT (12/1). LO-basen drog paralleller till Frankrike och upproret från de Gula västarna, och varnade för en turbulent kommande avtalsrörelse.
Ännu starkare var kritiken mot eventuella förändringar i arbetsrätten, som ska utredas. ”Ett slag i ansiktet på Sveriges löntagare och fackföreningsrörelse”, skrev förbundet Byggnads i ett pressmeddelande och förutspådde att ”maktbalansen på arbetsmarknaden riskerar att förskjutas drastiskt till arbetares nackdel”.
Det handlar om makt, förstås. Höjdpunkten för ”arbetarmakten” i Sverige var det obrutna maktinnehavet för S under 44 år (1932-1976), oftast i samklang med LO. Haveriet med löntagarfonderna på 1980-talet kan ses som början till splittringen inom arbetarrörelsen, med ”rosornas krig” mellan den fackliga delen och en alltmer pragmatisk politisk gren, ofta kallad kanslihushögern. Stoppaketet 1990 (priser, löner och strejker) är den politiska händelse som är starkast förknippad med sprickan.
Med tanke på åsiktsskillnaderna har det tagit lång tid för rörelsens olika delar att ens fundera på en skilsmässa. ”Vi har bjudit in Jonas Sjöstedt (V) till vår styrelse”, sade Thorwaldsson hotfullt för några veckor sedan. I nästa stund är han nöjd med att Sverige trots allt inte fått en högerregering. Lite muller, några hot och sedan fortsätta som förut. I LO-toppen är det nära till regeringsmakten, till ministerposter och partiets verkställande utskott.
Banden mellan facktoppar och medlemmar är inte lika starka. Ute på arbetsplatserna pågår skilsmässan för fullt med Sverigedemokraterna som vinnare. Några Kommunalmiljoner lär inte ändra på det.