Snart 40 år har nu gått sedan cirka två miljoner människor mördades av Kambodjas kommunistiska styre, och 16 år har förflutit sedan de sista gerillagrupperna slutgiltigt bekämpades.
Pol Pot, den störste massmördaren av dem alla, avled redan 1998 men de två personer ur det åldrade ledargarnityret som i veckan fälldes får nu avtjäna livstids fängelse.
Om domarna står fast, vill säga. Den 88-årige Nuon Cheas, som var Pol Pots andreman, och hans medbrottsling har redan meddelat att domen kommer att överklagas. Och eftersom båda de dömda är över 80 år så kommer det hur som helst inte att bli frågan om någon särskilt lång fängelsevistelse.
Kambodja är långt ifrån det första land med en blodig historia som har tvingats försöka att skipa rättvisa i efterhand. Den segdragenhet som har präglat rättsskipningen i fallet med de kambodjanska förbrytarna utgör dock knappast något mönsterexempel för hur det bör gå till. Att offren nu gläds åt de fällande domarna är naturligt, men de borde ha fått glädjas betydligt tidigare.
Det planekonomiska experimentet i Kambodja var ett stort misstag – från början till slut. Precis som i alla andra länder där någon form av kommunistisk regim upprättades under 1900-talet, blev priset i form av död och mänskligt lidande högt. Utförslöpan upphörde heller inte bara för att Phnom Penh intogs och en ny regim upprättades. För inte heller i Kambodja lyckades planekonomin erbjuda tillräckligt av livets nödtorft. Korruptionen och ett illa fungerande rättssystem har också fortsatt att prägla landet även efter övergången till demokrati.
Trots den politiska oro som präglade landet under 1990-talet, och de problem som alltjämt återstår, så har den ekonomiska utvecklingen blivit mer positiv under de senaste tio åren. Den materiella levnadsstandarden har höjts, och den absoluta fattigdomen har minskat från 53 till 20,5 procent mellan 2004 och 2013.
I så måtto följer Kambodja den globala trenden av dramatiskt minskande världsfattigdom som vi i dag ser. Genom ekonomiska liberaliseringar i länder som Indien och Kina, och ökad globalisering, minskar nu andelen fattiga i en takt som borde glädja alla.
De ekonomiska klyftorna är stora, men så länge levnadsstandarden generellt höjs borde detta väga tyngre än oron över att några få blir ”för rika”. Ett ekonomiskt system där många har det bra, och vissa har det mycket bra, är att föredra framför ett där klyftorna är små, men där det bara finns fattigdom att fördela.
Sina brister till trots är kapitalismen det enda ekonomiska system som genererar välstånd och som är förenligt med liberal västerländsk demokrati. Dessutom är alternativet så avskräckande att det aldrig någonsin får prövas igen.