Två oförenliga ståndpunkter kan inte omfattas av en gemensam lösning. Ändå hävdade Storbritanniens premiärminister Theresa May på fredagsmorgonen att förhandlingarna med EU gett ett resultat som gör alla parter nöjda: ”Vi kommer att undvika en hård gräns mellan Irland och Nordirland men samtidigt behålla Storbritanniens ekonomiska integritet”, sade May.
De oförenliga kraven kommer från de nordirländska unionisterna DUP, numera en del av Mays regeringsunderlag, som kräver en hård brexit för hela Storbritannien, inklusive Nordirland. Samtidigt ska fredsavtalet på Irland fortleva vilket kräver en mjuk gräns mellan EU (Irland) och Storbritannien (Nordirland). Dessutom kräver andra delar av Storbritannien, i första hand Skottland, att få fortsatt tillgång till EU:s inre marknad, det vill säga en mjuk brexit.
Efter åtta månaders hårda förhandlingar var man tvungna att bli klara den här veckan för att kunna gå in i fas 2, förhandlingarna om ett handelsavtal mellan Storbritannien och EU. Man ligger redan efter det fastlagda tidsschemat. Och man lyckades, är bilden som nu förmedlas. Men i verkligheten har det varit över sju månaders stiltje, följt av en paniklösning. Vad var det egentligen man kom överens om natten till fredag?
Svaret finns i kommentarerna från EU, ordförande Jean-Claude Juncker och förhandlaren Michel Barnier. Juncker talar om att ”tillräckliga framsteg har nåtts” för att gå in i nästa fas och Barnier slår fast att ”mycket arbete återstår fortfarande”. Det är alltså så att de svåraste frågorna skjutits upp. De kommande förhandlingarna om hur handeln ska fungera kommer också att avgöra i vilken grad Storbritannien står utanför den inre marknaden, och därmed också hur gränsen mellan Irland och Nordirland ska fungera.
DUP-ledaren Arlene Foster efterlyser större klarhet om gränsuppgörelsen. ”Nu blir det riktigt tufft”, skriver å sin sida Nicola Sturgeon, Skottlands regionala regeringschef. Hon har tidigare hotat med en ny folkomröstning om att lämna Storbritannien då Skottland vill vara kvar i EU. Dessutom tillkommer kraven inifrån Theresa Mays eget parti om en hård brexit, från den röststarka falangen Leave means leave.
Det är tillräckligt svårt i sig att förhandla fram ett så stort handelsavtal som det med Storbritannien. Det visar inte minst EU:s mångåriga ansträngningar med Kanada (Ceta-avtalet) och USA (TTIP). May skulle behöva lägga all kraft på detta i stället för de interna politiska striderna. Nu blir det inte så.
Frågan är återigen hur länge Theresa May kan sitta kvar på sin post. Hon har gjort vad hon kan och förhandlat fram en ekonomisk uppgörelse med EU. Fortsättningen kräver enligt Barnier att alla parter kan vara ”flexibla, fantasifulla och ansvarstagande”. Det är ingenting som präglat hennes omgivning hittills.