Hamiat Naiwanga heter en 25-årig flygingenjör från Rinkeby. Hon sätter fingret på någonting viktigt när hon säger att regeringen skapar projekt som ska passa ”alla i förorten”. Men alla förortsbor är ju olika med avseende på bakgrund, utbildningsnivå och på alla andra vis. ”Därför är det bra med konkreta företag som finns här och är anpassade till hur det faktiskt är”, säger hon (DN 17/2).
Hon fick jobb genom bemanningsföretaget Miljonbemanning, startat av tre killar som efter gymnasiet ville börja jobba men som såg hinder och orättvisor. ”Vi såg talanger, kunskap och driv här som inte togs till vara. Folk utbildade sig men fick inte de jobb de borde ha”, säger Ali Khalil, en av grundarna till Miljonbemanning.
Hans synpunkter är naturligtvis ett kraftigt underbetyg till svenska företag och myndigheter. Frågan är om inte diskriminering är ett större hinder för utlandsfödda än utbildningsnivå och språkkunskaper. Men Ali Khalil och andra entreprenörer tackar och kör om de trögare svenska företagarna. Samtidigt ger de en annan bild av miljonprogramsförorter, en stark kontrast till rapporteringen om bilbränder och gängkriminalitet.
Dagens Nyheter vill också ge en bild av drastiska förbättringar i förorterna och har valt jämförelseåren 1997 och 2014. Bilden blir suddig eftersom 1997-1998 var den absoluta botten för svensk sysselsättning, efter att en halv miljon jobb gått förlorade under 1990-talskrisen. Och eftersom arbetslöshetsstatistiken mättes annorlunda 1997 då Sverige ännu inte anslutit sig till EU:s standard.
Problemen i Rinkeby är fortfarande stora då hälften av invånarna saknar ett jobb. Men det är av yttersta vikt att den som nu går i skolan ser personer som Ali Khalil som stora förebilder och alla andra lokala initiativ som en möjlig väg framåt. Regeringen kan satsa ännu mer på skolan och på lokal service med myndigheter som polis, och arbetsförmedling. De många statliga projekten kan man i stället dra ned på. I Rinkeby händer det saker när invånarna tar egna initiativ, inte annars.