Under middagen på EU-toppmötet i torsdags vädjade Storbritanniens premiärminister Theresa May till de övriga ledarna om att nå en brexitöverenskommelse som hon kan ”försvara” både för sina väljare och för det splittrade Konservativa partiet. Inte riktigt vår sak, tänkte kanske de andra. Alla vill ha en lösning, förstås, men det är ju uppenbarligen britterna och Torypartiet som försatt sig själva i detta prekära läge.
Nästa år ska enligt tidsplanen skilsmässan mellan EU och Storbritannien vara klar, så att de verkliga förhandlingarna om de framtida relationerna kan inledas. Men parterna har inte kommit någonstans, inte ens i den inledande frågan om hur mycket Storbritannien är skyldigt EU för tidigare åtaganden till unionens budget. Siffran 60 miljarder euro har nämnts. ”Det kan de se sig i månen efter”, undslapp sig utrikesminister Boris Johnson efter ett möte i somras.
De andra stora frågorna som måste lösas innan man går till förhandlingsbordet är situationen för EU-medborgare i Storbritannien, och för brittiska medborgare i andra EU-länder. Vilka rättigheter och skyldigheter har man? Slutligen måste förhållandena vid den nya yttre gränsen mellan Nordirland och Irland klargöras. Att detta är en känslig brittisk fråga behöver knappast påpekas.
Under de gångna månaderna har britterna mött en ”fransk-tysk vägg” i Bryssel. Mays vädjan kan ses som en svaghet men också som en signal om att även EU måste ta på sig mjukare handskar. Det handlar trots allt om en mycket viktig framtida handelspartner där EU-27 har allt intresse av goda relationer. Vilket inte betyder att inte britterna ska göra rätt för sig.
EU-toppmötets nästa mål är ett beslut senast i december, att brexitförhandlingarna också kan inledas då. Förutsättningarna verkar något bättre än tidigare. Om Theresa May kan fortsätta att stärka sin position internt, sådana tecken finns, och bulldoggen Boris Johnson bara håller sig undan ett par månader finns ändå chansen att det blir konkreta förhandlingar före julhelgerna.