För tre, fyra år sedan drogs många unga och storstadsväljare till Miljöpartiet. Medan Centern i den dåvarande alliansregeringen ägnade sig åt att trixa med skatter och avdrag kunde Miljöpartiet göra verklig skillnad, trodde man. Bort med kolet, bilarna och flyget! MP blev tredje största parti i EU-valet 2014. I riksdagsvalet gick det sämre, men man vann regeringsmakten. Nu skulle drömmarna omsättas i politisk handling.
Vi vet hur det gick. Till en del har ledningen ett eget ansvar för partiets kräftgång, genom språkröret Gustav Fridolins hantering av Mehmet Kaplan-affären och förra språkröret Åsa Romsons olika klavertramp. Men huvudförklaringen till fallet är nog de höga förväntningarna och de spruckna drömmarna, överkörda av en socialdemokrati i betong som sätter jobben först.
Helgens kongress sågs som sista chansen att åstadkomma en vändning, för att kunna rädda kvar partiet i riksdagen nästa höst. Och resultatet från Linköping bliv minst sagt mångtydigt. ”Att rösta på Miljöpartiet i nästa val är att rösta för ett annat samhälle”, sade Gustav Fridolin i sitt avslutningstal. Då hade han ägnat tre dagar åt att försöka ta ned förväntningarna hos en kongress som velat ha en fredsminister, stopp för handelsavtal, förbud för vapenexport till diktaturer och lättnader i asylpolitiken. Det sistnämnda misslyckades han med då resultatet blev ett kompromissförslag om de ensamkommande barnen.
De konkreta resultaten från helgen handlar i stället om sådant som skatteväxling och cirkulär ekonomi, till exempel skatteavdrag för reparationer, uthyrningstjänster och bilpooler. Stimulanserna ska vara bra för ekonomin och företagandet samtidigt som de lättar trycket på miljön. ”Det är inte de storvulna gesterna som förändrar världen … utan små steg”, sade Fridolin.
Här finns en klar skillnad gentemot tidigare. Men chansen att detta ska innebära en vändning för MP är långt ifrån uppenbar. Risken finns att världsförbättrarna i stället går åt vänster, till Vänsterpartiet eller Feministiskt initiativ. Platsen som de små gröna stegens parti får man dessutom dela med många andra, inte minst inom alliansen.
Hade man tänkt efter ordentligt inför kongressen, hade man insett att en nystart för partiet kräver en ny ledning. Den ena halvan byttes ut för ett år sedan (fel halva), nu skulle det vara dags för den andra. Men i stället är det samma person som står där år efter år och ger sina motstridiga budskap. Han som skulle fixa skolan på 100 dagar och behålla kolet i marken. Han som förvandlats till den hängivna försvararen av regeringspolitiken och som inte ens vill lägga fram förslag som inte har stöd i riksdagen. Gustav Fridolin har blivit en stor belastning för sitt parti.
”Kanske det viktigaste val vi stått inför”, säger han om nästa år. Det tyckte han för tre år sedan också.