Det vore knappast förvånande om vårdvalet avvecklades i Uppsala läns landsting. Väljarna gav i höstas sitt stöd för en ny rödgrön majoritet. Och dessa tre partier har motsatt sig vårdvalet ända sedan det infördes 2008. Men det är alltid lättare att se fel i vad den politiska motståndaren åstadkommer. När det kommer till kritan och felen ska ”rättas till” måste man också ta hänsyn till det goda som reformerna har fört med sig.
Det har funnits många skäl att kritisera vårdvalet. I primärvården har det lett till en överetablering i områden med hög medelinkomst och till ett överutnyttjande av vården där, vilket föranledde nidbeteckningen ”snorcentraler”. Trots förändringar av ersättningssystemen kvarstod problemen när Riksrevisionen i höstas kom med sin rapport om vårdvalet: ”primärvårdens prioriteringar görs efter patienternas efterfrågan och inte efter vem som är i störst behov av vård”, hette det.
Men betyder det att hela systemet med valfrihet är feltänkt? Och att rapporter, till exempel från Uppsala, som visar att väntetiderna kortats och att kostnaderna per behandling blivit lägre har helt fel? Nej, naturligtvis inte. Och kontentan av vad landstingsrådet Vivianne Macdisi (S) säger till UNT (28/4) är också att majoriteten visserligen säger nej till vårdval på nya områden men att den befintliga valfriheten (på ett tiotal vårdområden) i alla fall inte ska avskaffas omedelbart.
Den rödgröna landstingsledningen vill fortsätta att göra vården mer tillgänglig och man vill förändra ersättningssystemet så att fler kan välja vårdcentral och det är bra. Men det har också ett pris att inte göra någonting, att till synes motvilligt behålla verksamheter. Priset är otydlighet och säkerhet om framtiden för alla entreprenörer som vill erbjuda invånarna i Uppsala län en bättre vård.
Det bästa vore att släppa prestigen, ge tydliga spelregler och göra vårdvalet till ett optimalt sjukvårdssystem för patienternas bästa.