Den tredje så kallade pappamånaden i föräldraförsäkringen kan oavsiktligt ha blivit dödsstöten för tanken på en helt individualiserad försäkring. Försäkringskassans utvärdering visar att papporna tar ut 4,1 föräldradagar fler efter att den tredje månaden infördes 2016. Slutsatsen blir att ”de reserverade månaderna bidragit till ett mer jämställt uttag av föräldrapenning”. Men är det verkligen sant?
Det stämmer väl att den första pappamånaden 1995 fick många svenska pappor att vakna till och börja vara hemma med sina barn. Det gällde pappor med olika bakgrund och från olika socioekonomiska grupper. Men det var en annan tid, då mammor tog ut 90 procent av föräldradagarna. Redan 2002, när den andra månaden infördes som inte kunde överlåtas mellan föräldrarna, såg det annorlunda ut.
Månad två och tre har i princip varit en jackpot för par med medelhög eller högre utbildning, som redan levt någorlunda jämställt. Och även för deras barn, som fått en längre ledighet och större tillgång till båda sina föräldrar. Andra grupper har halkat efter när försäkringen utökats. Fortfarande tar omkring en femtedel av papporna inte ut en enda ledig dag.
Försäkringskassans rapport visar tydligt vad som kommer att hända om en helt individualiserad försäkring införs. Vissa grupper kommer att närma sig ett helt jämställt uttag. De som redan är på väg dit, där papporna tar ut över 40 procent av föräldradagarna. Skillnaderna kommer att finnas i utbildning, geografiskt mellan stad och land och i ursprung då utlandsfödda pappor tar ut en mycket lägre andel av dagarna.
Sverige har en av världens mest generösa föräldraförsäkringar och ”pappamånaderna” har inneburit en utökning till 15 månader. Med ytterligare kvotering har man att välja mellan att utöka den ytterligare eller att krympa ledigheten för de barn där en förälder av olika skäl inte vill eller kan vara föräldraledig. Ingetdera är en attraktiv lösning, varken för de inblandade eller för samhället i stort.
Det är med andra ord hög tid att tacka pappamånaderna för att de gjort sitt jobb. De har väckt frågan om jämställdhet i hemma- och yrkesliv, liksom värdet av att barnen får tillgång till båda sina föräldrar. Samhället är fortfarande inte jämställt, långt därifrån, men dessa mål måste uppfyllas på andra sätt.
Attityderna måste förändras, inte bara hos föräldrar utan hos arbetsgivare. Det är fortfarande svårt att vara föräldraledig på många (mansdominerade) arbetsplatser, vilket samverkar med känslan av att ”jag kan inte vara ledig”. Diskussionen om jämställdhet måste också utvidgas till vab (vård av barn), deltidsarbete under perioder samt inte minst vem som har det övergripande ansvaret för hemmet. Ingen kan sägas ha gjort sitt efter månaderna på hemmaplan. Ansvaret i till exempel en trebarnsfamilj sträcker sig över 20-talet år och kan inte kvoteras.