Mycket tyder på att en av de mest dramatiska och osannolika händelserna i brittisk politisk historia är på väg att inträffa. Parlamentsledamoten Jeremy Corbyn, utan regeringserfarenhet eller ledande ställning i partiet, är den stora favoriten att ta över Labour efter Ed Milliband nu på lördag.
Att det kunnat inträffa beror på en rad sammanfallande orsaker. Valförlusten i maj blev en katalysator. Chocken i Labour över De konservativas triumf utlöste en gräsrotsrevolt riktad mot New Labour och den politik som Tony Blair och Gordon Brown lanserade i mitten av 1990-talet. Jeremy Corbyn med sin sympatiskt blygsamma framtoning och bas i partiets hårda vänster är själva anti-tesen till den liberala, marknadsorienterade och pragmatiska linje som partiet drev i tjugo år.
Två andra faktorer spelar också in. Under Tony Blair deltog och samarbetade Storbritannien med USA och George W Bush under ockupationen av Irak. För många av Labours väljare och sympatisörer innebar det ett förräderi mot grundläggande ideal och principer. Det ledde till ett generellt avståndstagande till New Labour.
Den andra omständigheten var den ekonomiska recessionen och den finansiella sektorns haveri. De ägde rum under Labours tid vid makten och uppfattades av dess aktivister som ytterligare ett bevis för partiets ohälsosamma närhet till och sympati för ett ekonomiskt system som i stället borde bekämpas.
Till skillnad från de tre andra kandidaterna är Jeremy Corbyn obesmittad från något som helst samröre med New Labour. Han framstår som hederlig, autentisk och, paradoxalt nog, som något nytt i en värld fylld av rentvättade och väluppfostrade politiker som ängsligt väger varje ord på guldvåg. Han har en stor och hängiven grupp beundrare bland unga.
Labours partietablissemang befinner sig i ett tillstånd av både uppgivenhet och panik. Beslutet att låta alla som betalade tre pund i medlemsavgift få rösta i partiledarvalet ledde förvisso till ett ökat politiskt engagemang men öppnade också Pandoras ask. Uppfattningen är att med Corbyn och en rejäl kantring åt vänster gör partiet sig ovalbart. Redan diskuteras partisplittring som en fullt tänkbar eventualitet.
Vissa har ändå inte gett upp hoppet om en annan utgång än den förväntade. De pekar på att många medlemmar in i det längsta var osäkra över hur de skulle rösta och att opinionsmätningarna, det visade sig i årets parlamentsval, faktiskt kan ha fullständigt fel. Man ska heller inte underskatta betydelsen av varningarna från flera tidigare ledande Labourpolitiker.
Men det ger mest intryck av besvärjelser av redan sörjande inför en oundviklig och oförutsägbar förändring av det politiska landskapet.