”Vad det än blir i slutet på den här historien så kommer några med säkerhet att bli missnöjda”, konstaterade UNT:s kolumnist Kersti Kollberg för snart tio år sedan (30/9 2006). Det gällde planerna för Stabby gärde och alternativen var många: nytt köpcentrum, en golfbana, bostäder eller ett bibehållet grönområde för rekreation.
Nu vet vi att det blir bostäder och föreningen Gröna sköna Stabby tillhör dem som har negativa synpunkter. Mest upprörda är nog ändå den golfklubb som blivit lovad en niohålsbana som ersättning för den som gett plats för bostäder i Rosendal. Det är på sätt och vis förståeligt, ett löfte är ett löfte. Men kommunalrådet Erik Pelling (S) har ändå rätt när han säger att det i dagens läge inte vore försvarbart med en golfbana i Stabby.
Läget 2016 är alltså att behovet av bostäder är fortsatt skriande stort och kommunens ekonomi allt mer ansträngd. För skattebetalarnas räkning kan man då inte ta ett stort stycke stadsnära kommunägd mark och arrendera ut den till en golfklubb. Det vore som sagt inte försvarbart. Ett intentionsavtal är en avsiktsförklaring men inget bindande löfte. Det som verkade rimligt för fem år sedan framstår i dag som orimligt.
Uppsala kommun ska nu göra ett program för utvecklingen i västra Uppsala, längs Bärbyleden till Flogsta. Inriktningen är att bevara grönytor och skyddsvärda områden, till exempel runt Librobäcken, men ändå få rum med tusentals nya bostäder. På många sätt är området lämpligt att bebygga när Uppsala måste växa. Där finns redan ett järnvägsspår, två om man räknar med det nedlagda Enköpingsspåret. Och där finns ingen rullstensås med dricksvatten.
Ändå finns det förstås skäl att hålla ögonen på Stabbyplanerna. En kommun som utnyttjar alla tillfällen maximalt, som i det pågående Ulleråkersprojektet, binder ris åt egen rygg. En mindre attraktiv stad utan tillräckligt med grönytor och rekreationsområden, det är inte heller någon bra affär.