Orden är Jimmie Åkessons (SD), två månader före riksdagsvalet 2018, på ämnet Sveriges abortgräns.
I valet fick Sverigedemokraterna 17,5 procent. De hade kunnat få fler röster om det inte vore för vad citatet ovan uttrycker, enligt partiets interna valanalys som Ekot (7/6) tagit del av.
Då ville SD sänka gränsen från 18 till 12 veckor. Valanalysen bedömer att partiets framställning av och argumentation i abortfrågan i slutet av valrörelsen kapade ”flera procentenheter” i väljarstöd.
Det kan nog stämma. Sänkt abortgräns är en politisk icke-fråga. Sedan 2000-talets början har andelen svenskar som stödjer en begräsning av abortlagstiftningen närapå halverats. I dag anser enbart 8 procent att rätten till abort ska begränsas.
Att ligga utanför det talbaras fåra hindrar ett parti med tillväxtambitioner som SD att klättra. Flera SD-företrädare har därför signalerat att de vill se över sin position i frågan om sänkt abortgräns. I klartext: SD ska byta princip.
Det är på samma gång en stor och liten sak. Liten, för att 12-veckorsargumentet egentligen tjänat som dörröppnare för att få ge sin syn på familjen, socialpolitik och i förlängningen svenskhet. Stor, för att partiet låter som Groucho Marx: här är våra principer, och om ni inte gillar dem har vi andra.
Men även om SD faller in i vinden och ställer sig bakom fri abort upp till 18:e graviditetsveckan, står Sverige inför en ny våg av abortdiskussioner. Nuvarande abortlagstiftning skrevs 1974. Medicinska framsteg inom respiratorvård gör att foster vid vecka 22 – lagens gräns för sen abort – i dag kan överleva utanför livmodern trots sina omogna lungor.
Utvecklingen lär fortsätta. Att sänka abortgränsen blir därför bara en tillfällig lösning innan livet och medicinen åter harmonierar. Kvinnans rätt till sin kropp trumfar fostrets rätt till samma kropp. Hon är inte en biologisk resurs för andra, lika lite som någon kan tvingas donera blod eller organ åt andra. Frågan är om SD faktiskt förstår eller omfamnar den principen trots orden. Groucho Marx, som sagt.