Fredagens uppgörelse om försvaret var viktig, inte minst för bilden av Sverige utomlands. S, MP, M, C och KD kunde efter en tio dagar lång förhandling till slut enas om summan 10,2 miljarder extra för perioden 2016-2020, klart mer än regeringens förslag på 6 miljarder men betydligt mindre än Folkpartiets krav (17 miljarder).
Förstärkningen räcker till fler anställda, bättre möjligheter att bekämpa främmande ubåtar och till att Gotland får ett visst försvar från och med 2018. Den är en signal till omvärlden, till Nato såväl som Ryssland, som visar på en viljeinriktning i Sverige att försvara sitt territorium. Men att det ändå är långt ifrån tillräckligt för ett land utanför militärallianserna visas kanske bäst av att inriktningen för Natoländerna i det nya säkerhetspolitiska läget är att två procent av BNP läggs på försvaret. För Sverige skulle detta innebära ett nästan dubbelt så stort försvar.
De tre allianspartierna fick alltså upp slutsumman väsentligt, men lyckades som väntat inte få gehör för sitt krav om en utredning om Natomedlemskap. Den gemensamma ståndpunkten blev i stället att ”utreda Sveriges internationella samarbeten på det säkerhetspolitiska området”.
Beslutet innebär en syresättning som gör att försvarsförmågan åtminstone inte dör fram till 2020. Men sedan den allmänna värnplikten försvann har det varit svårt att rekrytera till försvaret och det kommer att ta tid att hitta rätt kompetens när det som kallats ett insatsförsvar nu ska kompletteras med att det traditionella territoriella försvaret byggs upp igen. ÖB Sverker Göransson säger sig vilja nyanställa 900 personer fram till 2020.
Det som framför allt slukar anslagen är förstås utrustning och vapen, trots att försvaret skjutit upp sina beställningar av nya Jas. En tanke vore därför att köpa in det som behövs just nu, när gränserna kränks och oron och spänningarna kring Östersjön är stora. Med ett engångbelopp till försvaret kan stora effekter uppnås. De ordinarie anslagen kan då oavkortat gå till att bygga upp de långsiktiga krafterna.
Att öka på budgetunderskottet vore, trots bottenräntan, ingen bra idé när överskottsmålet diskuteras som bäst. I stället borde en försäljning av tillgångar vara en framkomlig väg. Telia och bolåneinstitutet SBAB är bolag som skulle kunna komma i fråga.
Den svenska upprustningen ska också ses i ett nordiskt sammanhang. Norge och Danmark är Natomedlemmar och inom kort kommer den nya finska regeringen att föreslå förstärkningar (om detta råder enighet inför valet). Sverige ligger alltså efter och behöver ta igen mark för att bli en trovärdig partner i det nordiska samarbete som nyligen föreslogs av de fem försvarsministrarna samt i det likaledes fördjupade samarbetet med Finland.
Om staten Sverige bedömer det som viktigare att producera säkerhet än bolån kan trovärdigheten öka ytterligare.