Slopandet av värnskatten är ingen prioriterad fråga, skriver Gulan Avci och Robert Hannah (båda FP) på Aftonbladet debatt (22/5). Det skulle enligt Riksdagens utredningstjänst kosta 5,3 miljarder kronor att ta bort värnskatten och av detta skulle 81 procent tillfalla manliga höginkomsttagare. Vi har hört det förut. Det blir hål i statskassan och de som redan har får mer. Bättre att satsa på något behjärtansvärt i stället och Avci och Hannah föreslår löner i kvinnodominerade yrken.
De är långt ifrån ensamma om resonemanget. Även förre finansministern Anders Borg (M) ville behålla skatten av fördelningspolitiska skäl. Det skulle ”sticka i ögonen” på många att ta bort den. Utredningstjänsten och alla andra har ju rätt i att månad ett, två och tre klirrar det till på kontot i Djursholm och Lidingö medan staten, vi alla, blir fattigare i motsvarande grad. Att avskaffa värnskatten är ingen röstmagnet precis. Men vilka effekter får det på sikt?
Hur kommer det sig att finansminister Göran Persson (S) 1995 dyrt och heligt lovade att ta bort värnskatten när statsbudgeten var under kontroll igen. Varför dubblade han den inte i stället om det nu ger sådana fördelningspolitiska effekter? Och hur kommer det sig att andra utredare än dessa plus- och minuskalkyler, till exempel långtidsutredningen, kommer fram till att staten tjänar på att avskaffa värnskatten?
Det beror på att ett enhetligt och lättöverskådligt skattesystem har ett värde i sig, och det beror på att varje arbetad timme i de högre inkomstskikten, för ingenjören eller läkaren, nu motarbetas av skatten. Ett starkt progressivt skattesystem bidrar till att bevara inkomstklyftor och hindra folk från att arbeta sig upp. Lyxbilen på Strandvägen har betalats med kapitalinkomster (30 procents skatt) snarare än löneinkomster (60 procent).
För övrigt bör riksdagspolitiker avhålla sig från de allt vanligare inhoppen i lönerörelsen. Detta sköts av arbetsmarknadens parter på ett sätt som varit till gagn för alla.