Priset för en bostadsrätt i Uppsala har fördubblats på tio år och genomsnittspriset för en villa har passerat fyra miljoner kronor (UNT 23/10). Bostadsrallyt har pågått i nästan 25 år, med en i princip konstant prisuppgång. Skälen till uppgången är välkända – bostadsbrist och bottenränta (sedan 2009) samt ökade inkomster för hushållen och subventionerade bostadslån.
Hösten 2018 på Uppsalas bostadsmarknad karaktäriseras av väntan. Byggföretagen väntar med att bygga, kunderna väntar med att köpa. Vad väntar man på? Sämre tider, då lågkonjunkturen rycker allt närmare. Högre ränta, i december lär den första höjningen av reporäntan på sju år presenteras av Riksbanken. Och så förstås en ny regering och kanske en ny bostadspolitik. Vad händer med det skärpta amorteringskravet, räntesubventionerna, fastighetsskatten och reavinstskatten?
Många hundra nyproducerade bostadsrätter i Uppsala ligger ute till försäljning, med ett kvadratmeterpris på 30 000-60 000 kronor. Vem ska köpa dessa, och vem ska köpa de många tusen som planeras för kommande år? Paret i 25-30-årsåldern där båda arbetar har nätt och jämnt råd och frågetecknen är flera. Klarar de både det hårda amorteringskravet och en räntehöjning till sju procent, som banken kräver när de ska ta lån, om de får barn eller om något händer på jobbet?
Andra tänkbara köpare är paret med vuxna barn, som fortfarande bor kvar i villan. För dem är inte räntan problemet, huset är betalt och de behöver inte ta stora lån. Men vad händer med avgiften när räntan stiger och föreningens lån fördyras? Oron för att behöva skatta bort vinsten vid husförsäljningen och i värsta fall ligga barnen till last på äldre dar gör att man bor kvar några år till. De kommer att bo för stort medan andra är trångbodda, men för de trångbodda med små resurser byggs det inte alls i Uppsala.
Det finns ingen evig högkonjunktur, inte heller evig minusränta. Under ett antal år har alla känt till vad som komma skall, men den politiska oförmågan att göra något åt de grundläggande problemen har varit monumental. Ett ränteavdrag ska naturligtvis trappas ned när hushållens inkomster är som störst och räntekostnaden som lägst. Man måste också inse att skiftet från fastighetsskatt till skatt vid försäljningen har fått oönskade effekter, liksom att hyresregleringen nu borde ha gjort sitt på bostadsmarknaden.
Amorteringskravet är långt ifrån perfekt, men det är samtidigt det enda som gjorts för att dämpa prisrusningen och skuldsättningen. Lån är pengar som ska betalas tillbaka, det behöver påpekas. En höjning på 100 000 vid en budgivning är mycket pengar, inte låtsaspengar som det verkat under en tid när man tittat på månadskostnaden. Kravet på amortering har fått många att stanna upp och tänka till, just det som behövs för att förhoppningsvis undvika en krasch.