EU:s migrationsöverenskommelse natten till fredagen kan sammanfattas med att varje land gör som det vill. Det finns ingen gemensam nämnare mellan 28 sinsemellan alltmer olika stater, det har stått klart länge och särskilt inom migrationspolitiken. Det positiva med fredagsmorgonens beslut är egentligen bara dess existens. Allt annat hade kunnat betyda svanesången för det europeiska samarbetet.
Halmstrået för en EU-gemensam asylpolitik är de flyktingläger som nu ska utredas, eller ”plattformar för landstigning” som det kallas med en byråkratisk eufemism. Först planerades dessa läger till Nordafrika, vilket aldrig skulle fungera i statsbildning som Libyen och knappast vara önskvärt någon annanstans heller. I slutdokumentet slogs det fast att lägren också kunde placeras i EU, men eftersom kravet var att värdskapet ska vara frivilligt lär ingen kandidat anmäla sig.
Enligt uppgörelsen ska EU:s yttre gräns skärpas, och flyktingsmugglarna och döden i gistna båtar på Medelhavet ska stoppas. Syftet är på ytan humanitärt, men det är lätt att hålla med Ska Keller, gruppledare för de gröna partierna i EU-parlamentet, som slår fast att detta i princip omöjliggör rätten att söka asyl på europeisk mark. ”Vi behöver en lösning som bygger på solidaritet”, skriver Keller i ett uttalande.
Den solidariteten har aldrig funnits inom EU och raserades definitivt med det stora antalet flyktingar för tre år sedan. Framför allt Tyskland och Sverige, samt i viss mån Österrike och de övriga nordiska länderna, tog emot dem som kom in via Sydeuropa, men stramade sedan åt sin politik när det visade sig att de stod ensamma.
De svenska och tyska regeringarna har sedan hänvisat till en kommande EU-uppgörelse för att kunna införa en mer generös och rimlig asylpolitik igen. Men en sådan uppgörelse har gradvis blivit mindre och mindre sannolik. Ungern, Tjeckien, Slovakien och Polen vill behålla stängda gränser för asylsökande. Och dessa länder har bara stärkts i sin uppfattning av regeringsskiftena i Italien och Österrike, samt av framflyttade positioner för populistiska och främlingsfientliga partier i en rad andra EU-länder.
Var står Stefan Löfven, Angela Merkel och Emmanuel Macron efter gårdagens uppgörelse? Ska de bara prata om flyktingläger fram till nästa EU-val om knappt ett år, och inte med ett ord beröra det som är unionens grundvärden, demokrati, mänskliga rättigheter och fri rörlighet? Hur kan fyra mindre stater ha tillåtits att helt diktera villkoren för EU i denna ödesfråga?
Svaret är rädsla. Merkel var snubblande nära att förlora makten och Löfven sitter löst i september. När rädslan får styra stärks autoritära ledare och demokratin hamnar på undantag. Att stå upp när det blåser är ingenting som utmärker dagens EU-ledare. Men det var i alla fall bra att man kom överens.